Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Vägen till Indien: och den sköna konsten att lifta
Vägen till Indien: och den sköna konsten att lifta
Vägen till Indien: och den sköna konsten att lifta
Ebook182 pages1 hour

Vägen till Indien: och den sköna konsten att lifta

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Vägen till Indien är berättelsen om en händelserik resa när författaren 1969 liftade till Indien, kom till Kolkata, Ganges delta och gjorde sin första långa vandring i Nepal.

När han 2015 städade ur sitt kontor hittade han dagböckerna från sin första resa. Själv hade han aldrig öppnat dem. Och ingen annan har läst dem. Du blir den första som får läsa.

Ruggiga äventyr, helt osannolika möten, men viktigast blev förståelsen för människors olika livsvillkor. Här föddes tankarna kring den sköna konsten att resa och vad man själv bör tänka på som god resenär. Dessutom kommer du att få många skratt.

En viktig bok för dig som är intresserad av resor, turism och resefilosofi.

"Jag sträckläste Vägen till Indien. Intresset späddes ju på av att jag gjorde en liknande resa i samma trakter under samma årtionde. Det var så många bortglömda minnen som lockades fram av alla de levande scener, dofter och ljud som stiger upp ur dina sidor. Historiska bilder av en viktig del av världen ur ett annat perspektiv än det vanliga. Det var ohämmat roligt att få läsa boken." Tack! Lasse Berg, författare
LanguageSvenska
Release dateOct 24, 2018
ISBN9789177858508
Vägen till Indien: och den sköna konsten att lifta
Author

Christian Jutvik

Christian Jutvik (f 1947) var 21 år när han liftade till Indien 1969. Tio år senare startade han resebyrån Läs och Res som han drev i 37 år fram till 2015. Grunden fanns i 1970-talets idealism. Han ville skapa ett bättre, ett seriöst alternativ till den ytliga resebranschen och till massturismen.

Related to Vägen till Indien

Related ebooks

Reviews for Vägen till Indien

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Vägen till Indien - Christian Jutvik

    Hållpunkter

    Om konsten att resa

    Om fartens betydelse

    Tidigt intresse

    Den höga sannolikheten att det osannolika...

    Mitt liv med resor

    Idealismens tid

    En solig dag i maj 1969

    Liftare

    Kommunismen

    Turkiet

    Iran nästa

    Ryggsäcken borta!

    På 24 timmar till Kabul

    Ljusblå burkor

    På andra sidan Khyber

    Indien! Äntligen vid målet

    Tåget till Agra skulle ta 2,5 timmar

    Varanasi - världens äldsta stad

    Min by i djungeln

    Vilse i Calcuttas byråkrati

    Med tillstånd att besöka djungeln!

    Åter i Calcutta

    Mot Nepal

    Kathmandu

    Äntligen upp i bergen

    Jomsom High School

    Den långa vägen hem

    Och vad hände se´n då?

    Läs och Res 1979

    Tankar kring resande

    Några råd till den gode turisten

    The story of Läs och Res

    Hur kan du använda den här boken?

    Där alla tänker lika,

    tänker ingen särskilt mycket

    Mahatma Gandhi

    År 1969 tog jag mig till Nepal.

    Om konsten att resa

    Att resa är som att läsa en bok. En tjock bok. En mycket tjockare bok än den här och med många fler bilder. Egentligen en encyklopedi eftersom en resa bjuder på så många ämnen: Historia, samhällskunskap, natur – ja, en bra resa täcker in både egna specialintressen och aktiviteter som inte finns hemma i vardagen. Låt mig ta ett exempel: Själv är jag måttligt intresserad av ornitologi, fåglar alltså. Men när jag kom till Keoladeo Ghana, ett fågelreservat i norra Indien blev jag snabbt en ambitiös skådare. Med hjälp av en duktig guide kunde jag under två dagar dokumentera nästan 100 arter och lärde mig mer om den flygande faunan än jag visste tidigare. Under resor blev jag också konstintresserad i Indien, intresserad av äldrefrågor i Nepal, antropologi på Salomonöarna och nästan religiös i Ryssland.

    Under en resa befinner man sig i främmande landskap och möter nya människor. Allt är nytt och du vet inte vad som väntar i nästa stund eller bakom nästa krök på stigen. Att ständigt upptäcka och förvånas – det är vad jag begär av en resa.

    Motsatsen är det förutsägbara. T ex den klassiska charterresan: Incheckning, transfer, välkomstdrinken, poolen och sen hem igen. En del kallar det också för en resa.

    En fråga jag ofta ställt mig (och ibland sagt högt) är: Varför reser människor oftast till platser de redan känner till?

    Till Venedig med en befolkning på 55 000 invånare anländer i snitt 66 000 turister om dagen. Turisterna får de bilder och upplevelser de förväntat sig. Inget mer och kanske är de nöjda med det. Eller så blir resan en besvikelse när de ser sådant som inte syntes i turistbroschyren: Trängseln, kommersialismen, lokalbefolkningens protester mot turisthorderna som väller in.

    Själv tyckte jag att Cheopspyramiden i solnedgången var en vacker syn. Vacker, om jag kunnat begränsa synfältet till själva pyramiden. Men det var svårt när det intill stod 50 turistbussar parkerade. Alla med motorn på för att hålla igång luftkonditioneringen. Plus mängder av bilar. Alltså hade jag sällskap av kanske 2000 andra turister.

    Kvinnlig turist klädd i egyptiska

    manskläder vid Keopspyramiden.

    Självklart måste jag se pyramiderna när jag var i Egypten. Men jag stannade även i småstäder och fick härliga pratstunder på kaféer och marknader. Tänk bara att gå ombord på Upper Nile Express, tåget från Assuan till Kairo! Numera är mina resor någorlunda väl planerade, men det måste alltid finnas tid för nya idéer och spontana infall. För mig blir dessa oftast resans höjdpunkter.

    Sightseeing – titta på platser på svenska, oftast något rejält tråkigt och fullständigt passiviserande. En arrangör försöker klämma in ett maximalt antal kända platser som skall bockas av under kort tid. Inget för mig. Sådant vill jag inte ens kalla att resa. Alla i bussen har redan sett bilder på den vackra kyrkan, templet och höga vattenfallet, eller vad som är målet för bussturen. Naturligtvis ångrar jag inte att jag har sett Taj Mahal och besökt Maccu Piccu. Men dagar i en indisk by eller hos quechua-indianer på höglandet i Peru, sådana dagar minns jag bättre. Mina minnen av sevärdheter är suddiga och har nog glidit över i de bilder jag ser i reklam och resetidningar.

    Nej, låt oss resa för att upptäcka, fascineras och få nya tankar i huvudet! Om vi är överens om att en resa måste innehålla krökar på vägen bakom vilka vi inte vet vad som väntar, då vill jag ställa en annan fråga: Vad betyder farten?

    Om fartens betydelse

    Om ett cykelhjul snurrar riktigt långsamt, då syns varje eker tydligt och vi förstår lätt hur hela hjulet är konstruerat. Snurrar det fortare kan man se att hjul och nav har någon slags förbindelse. I full fart blir ekrarna en nyans av vitt och hjulets konstruktion obegriplig. På samma sätt avgör farten hur mycket vi förstår av det vi ser på resan.

    Flodens meandersvängar ser man bara uppifrån. Södra Borneo.

    Vem bedåras av en flygresa? Många skjuter gardinen för fönstret och ägnar sig åt att stirra i ett fånigt flygmagasin. Då är det mer givande att titta ut. Är det molnfritt och bra ljus så får man den bästa tänkbara geografilektion. Själv kan jag minnas de oändliga bergen i Afghanistan då jag fantiserade om att vandra i Hindukush. Jag minns också det rätlinjigt konstruerade Nederländerna och de fula oljepalmsplantagerna i Malaysia. Försökte göra mig en bild av hur det såg ut på marknivå. Högt uppe får man en överblick som är omöjlig på marknivå. Tänk på det när du bokar flyg nästa gång: Boka dagflyg! I övrigt är väl flygresan ett nödvändigt ont och kanske ett dåligt samvete.

    Själv pratar jag sällan med den som sitter i stolen bredvid mig på flyget. Kanske för att jag sitter fastspänd och upptagen med att räkna ut när serveringsvagnen skall komma till min stolsrad. Kanske för att prat inte tillhör flygkulturen.

    På tåg däremot pratas det. Under långa tågresor i Indien och Ryssland har jag knappt kunnat öppna medhavd bok. Ofta har folk kommit genom vagnen, slagit sig ner vid min plats och pratat: Varifrån, vart, varför? Från tågfönstret kan jag gissa vad som odlas på fälten, jag ser människor som arbetar med allt upptänkligt och skogar med lockande berg i fjärran.

    Att prata med medpassagerare och titta ut genom fönstret gör att tiden går fort. Transsibiriska är kanske ett undantag: Där behövs både ett mindre bibliotek och flera flaskor vodka för att orka med en veckas kontinuerlig resa. Jag har aldrig gjort den resan och kommer nog aldrig göra den.

    Intrycken från tågfönstret svischar förbi och medresenärer stiger på och stiger av. När tåget kommer fram stiger jag av. Då är jag framme. Framme där jag skall göra något, där jag stannar upp. På något sätt är det där resan börjar.

    Helst av allt vill jag gå. Först hitta ett hotell, men sedan lite planlöst promenera omkring. Den gamla staden med krokiga gator är förstås särskilt spännande. Att gå vilse är kanske inte min målsättning, men ofta en konsekvens av mitt planlösa irrande. Vilse på slingriga gator i den urgamla staden Yazd i Iran är den roligaste stadsvandring jag gjort. Där bekantade jag mig med afghanen som jobbade med att förtenna köksredskap, med kopparslagaren och blev bjuden på det underbara persiska brödet i bageriet. Hela tiden kom inbjudningar till att dricka te.

    Dessutom fick jag smaka på helkokt får (grytan var en och en halv meter i diameter). Lika spännande var det att förlora orienteringen i gamla Delhi där massan av människor var så tät att jag fördes fram som hade jag hamnat i älvens strömfåra.

    Egentligen hatar jag storstäder. Delhi, Paris, New York och Stockholm – hemska platser! Trafikens larm, den fullständiga anonymiteten tillsammans med reklambudskap som effektivt dödar alla försök till eget tänkande. I stora städer försöker jag titta ner för att slippa ta in allt jag inte vill att min hjärna ska notera. Egentligen är nog Säffle för stort för mig.

    Helkokt får i Yazd.

    Jag vill vandra på små vägar, gärna stigar, i skogar och över berg eller genom sparsamt befolkade landskap. Jag vill gå långsamt, då hinner jag både tänka och ta in nya intryck. Det sägs att 3,5 km i timmen är ett normalt tempo. Pendelrörelsen mellan vänster och höger ben är det naturliga, det ursprungliga sättet för människan att förflytta sig och kanske det sista jag vill vara utan.

    – En tanke som inte är tänkt under en vandring är inte värd att tänka.

    Känns lite överdrivet, men Friedrich Nietzsche lär ha sagt så.

    En resenär kommer in i byn Chepka i nordvästra Nepal.

    Det är faktiskt enbart när du går som du får friheten att själv bestämma vart du vill rikta din blick och vilka vägar du vill välja. Visst är det också bra

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1