Vi som älskat: En bok för oss som en gång känt och livet efter det

Till dig som älskat

och

tack till mamma, pappa, johannes och jonathan,

mina älskade vänner och christian

ni får mig att orka

Innehållsförteckning

FÖRORD

Innan

ÄLSKLING, VAD GÖR DU

VAR STARK NU

LÅSER IN SLAG

SVART PÅ VITT

VACKER

ATT SKYDDA SITT INRE MOT NÅGOT SOM EN GÅNG BOTT DÄRI

REN OCH SKÄR KÄRLEK

SKRATTET SOM ALDRIG NÅR HJÄRTAT

HIMMEL OCH SORG

KAPITEL

ETT MATTSVART HEJDÅ

FLYKT FRÅN DET GAMLA

Hjärtan kolliderar

ALLT JAG FÖRLORAT

PÅ EN BALKONG I SEPTEMBER

STÖKIGT

RÄKNA STJÄRNOR OCH SÅDANT

KONTURERNA AV DIN HAND PÅ MITT LÅR

KANTSTÖTTA BITAR OCH MAGI

EN KÄNSLA

GÖMMA KAPITEL OCH PLOCKA FRAM DEM IGEN

EN LÄNGTAN EFTER ATT FÅ ANDAS HONOM

FREDAGSNATT

ÖVERALLT

HJÄRTAN KOLLIDERAR

säga hejdå

MENADE FÖR ANDRA HJÄRTAN

OSKYLDIGA SLAG

IMORGON GÅR VI VIDARE

INTE VÄRD ATT ÄLSKA

FÖR JAG ÄR HIMLEN

NÄR KROPPEN BLIR TRÖTT PÅ ATT HA ONT

REGNET FALLER SNART

GRÅZONER

I LÄGENHETEN DÄR JAG BOR

ÄR DU LYCKLIG

RÖDVINSBARRIÄRER

VI ÖVERGÅR I HÖST

RÄDD FÖR ATT STANNA

SKÖRA HJÄRTAN

INSTÄNGD UNDER BAR HIMMEL

FÖRALLTID BLEV INTE LÄNGRE ÄN SÅ

KRAMA MIG SÅ ATT JAG BLIR HEL, IGEN

Överleva

NÄR MIKROBITAR SPRÄNGS

ETT BREV

LIVRÄDD

TRE PÅ NATTEN

INTE MIN ATT ÄLSKA

PÅ NATTEN ÄR DU ALLTID DÄR

GÅR VIDARE ÖVER BUBBLANDE ROSÉVIN

MIRAKEL

NÅGRA VINGLAS SENARE

VI TONAS UT

ETT TAG SEDAN

LÄR MIG FLYGA HÖGT

VI DÖR VID HJÄRTEKROSS

Leva

NÄR MAN VET

LIVET EFTER LIVET

DET HANDLAR OM KÄRLEK

LÅNGSAMMA KÄNSLOR GENOM KROPPEN

FALLA TILLBAKA

TILL MITT LIVS KÄRLEK

OM ATT LEVA

FÖR VEM FÖRTJÄNAR ENS HAVET

ATT VÅGA VÄNTA

SORG TAR OCKSÅ SLUT

KÄNSLOR PÅ TÄCKET

JAG LÄNGTADE EFTER ATT LEVA, MAMMA

TILL MITT HJÄRTA

DET LYCKLIGA SLUTET

DÖRREN TILL DET VÄNLIGA

KAFFE FÖR LIVET

MATTKANTER SOM BLOTTAR

JAG HAR MER ATT BERÄTTA

OM FÖRFATTAREN

FÖRORD

Vi bär på så mycket. Spruckna sömmar och långa nätter. Ibland hälsar tankar från det förflutna på. Bränner ned våra tappra försök till att gå vidare och berättar för oss hur otillräckliga vi är. Då och då svävar vi iväg i tankar och undrar om allt det vi gått igenom gjort oss svåra att älska. Gång på gång låter vi, trots det, våra hjärtan kollidera med andras. Och bara sådär finner vi oss villiga att dö för någonting vi aldrig riktigt trodde att vi skulle få.

Vi reser genom allt det vackra. Kyssar som trevar. Kramar som plåstrar om. Känslor som rusar. Någonstans förstår vi att även denna sommar har ett slut, men våra hjärtan vet liksom inte bättre än så. De stannar alltid kvar till den där förbannade hösten. Den där förbannade hösten då vi försiktigt märker hur han allt oftare trasslar sig ur vårt grepp. Det sker gradvis, men plötsligt kommer natten då han gör det för allra sista gången. Ljusa månader skiftar till ett förgörande mörker med enbart sorgen som sällskap. Vi står handfallna kvar. Vi som älskat långt in på hösten. Ja, vi står handfallna kvar och undrar hur vi återigen ska våga tro på kärlek.

Nu öppnar jag dörren till mitt hjärta igen. Och det är dags för dig att vända blad och ta del av varenda liten del. För boken i din hand är en bok för alla oss som en gång känt och livet efter det. Det är en bok om att känna, falla och säga hejdå till någon man inte är redo att förlora. Men det är också en bok om hur man lever vidare fast man inte ens vill göra det.

Kom ihåg att det finns lyckliga slut,

Josefine Sidebäck

Innan

ÄLSKLING, VAD GÖR DU

Varför skulle någon älska mig, tänker jag. I spegeln möter jag mina tappra mörkblå ögon. De där mörkblå ögonen som en gång skrattat, men som nu inte berättar någonting alls om hur ofta de fäller tårar bakom låst badrumsdörr. Varför skulle någon älska mig, tänker jag igen. Jag är inte vacker nog och det kommer jag heller aldrig att bli. En del av mig försöker få fram ett försiktigt sluta nu, men hjärnan har liksom ingen hejd idag. Den bara fortsätter att tänka sådant som gör ont i hjärtat.

Jag sköljer ansiktet med kallt vatten för att stilla de rödmosiga kinderna som sorgen lämnat efter sig, men det är förgäves. Under handfatets porlande vatten står jag böjd och gråter. Tankarna berättar för mig hur liten och betydelselös jag är i världen. Hur min olyckliga existens bara förstör andra människors möjlighet till vackra stunder. Det värker i kroppen. Är det såhär livet ska vara, viskar jag. Är det såhär livet ska vara? Tankarna får sig ett avbrott när det knackar på dörren. Älskling, vad gör du?, frågar han. Jag sväljer gråten och harklar mig. För en stund lugnas insidans uppror av hans röst. Jag svarar att jag gör mig redo, för det är ju till viss del sant. Jag gör mig redo för att orka kliva ut genom dörren och fortsätta leva. Även fast jag inte riktigt är vid liv.

Och så går livet vidare utan honom

fast man inte ens vill att det ska göra det

VAR STARK NU

Jag står på kanten till att påbörja det nya livet. Det där livet människor pratar om att man faktiskt kan ha, om man så bara vågar ge det tid. Någonstans tror jag inte riktigt på det. Jag menar, tid är ju allt jag haft de senaste månaderna. Tid att vara ledsen på. Tid att känna hur hjärtats skärvor försöker trycka sin väg ut ur bröstet. Men, jag har lovat. Jag har lovat mig själv att försöka fast jag inte vet hur. Så, jag slänger ned de sista bitarna av mitt förflutna i en flyttkartong. I den fyrkantiga boxen samlas minnen från gamla kärlekar och oförglömliga svek. En fyrkantig box jag inte kommer att öppna på flera månader framöver. Försiktigt stänger jag lägenhetsdörren till ett hem som aldrig riktigt känts hemma. Min flackande blick vandrar över trapphusets väggar. Det där trapphuset jag så många gånger mött upp honom i. Det där