Völvan spår - Stegen redan lagda

En roman från yngre järnåldern, som är tänkt att trigga fantasin, utöver den kunskap som finns i Badelunda Hembygdsförening i Västmanland.

Innehållsförteckning

Förord

Del 1

Den långa resan hem

Vår

Sommar

Höst

Säva

Ingerun

Säva

Ingerun

Säva

Ingerun

Säva

Ingerun

Säva

Ingerun

Säva

Ingerun

Säva

Ingerun

Säva

Slutstriden

På väg

Helgö

På Lönnrins vatten

Badhlunge

Del 2

En ny generation

Tack från författaren

Förord

Mälaren, långt tillbaka kallades både Löten och Lönnrin. Jag har valt det senaste eftersom jag tyckte att det lät mest avlägset i tiden.

Historien börjar på en boplats utefter kusten söder om Bråviken i Östergötland och vandringen går dels över Åland och även till fots för att de har en önskan att återförenas i Badhlunge, nutida Badelunda

Allt är uppdiktat ur fantasin om hur vanligt folk kunde ha det och få uppleva. Det är också en historia om integration i dåtid och hur det kan vara tänkbart att den fanns redan då. Att huvudpersonerna är kvinnor beror på att manliga förebilder finns det gott om inom litteraturen, men ytterst få kvinnor har fått komma till tals med sina berättelser.

Alla fel och allt uppdiktat är endast författaren ansvarig för.

Del 1

Den långa resan hem

Ingerun står vid vårdkasen på berget och ser ut över havet. Hon betraktar den röda stjärnan i öster och funderar på hur länge de ska behöva vänta. Barnet bredvid lutar sig mot hennes ben och hon ser att även han har blicken ut mot horisonten. Lilla barn, tänker hon och rufsar om i hans mjuka lockar. Du vet ju inte ens vad vi väntar på. Barnet ser förväntansfullt upp.

Hem?

Fryser du, lilla Mule?

Ja.

Hon lyfter upp honom i famnen och känner att han har blivit kall. Sveper schalen om hans rygg och han borrar in huvudet under hennes hår. Stilla står hon kvar en stund med barnet och känner värmen från hans andedräkt mot halsen.

Tankarna går till Björn som ännu inte sett sin son. Känner längtan till det som hände innan han for bort. Lyckan i hans armar vid det svindlande midsommarblotet. Suckar uppgivet och vänder havet ryggen. Börjar gå nerför berget på den väl upptrampade stigen som leder hem till boplatsen som ligger omgärdad av bruten mark och öppna hagar. Bakom gården med viste och grophus ligger skogen mörk och trygg.

Mule vill ner ur famnen och pilar i förväg över tunet. Ännu så liten och kan själv, men den tunga dörren klarar han inte och väntar tålmodigt tills mor öppnar den och de kommer inom i värmen.

Kvällsmålet håller på att tillagas vid den gemensamma härden och röken ligger tjock uppe vid taknocken men letar sig ut genom hålet i taket. Stenar plockas från elden, där de legat för uppvärmning, och förpassas ner i en säck där köttspadet ska värmas. Någon skär upp vad som är kvar av dagens kvarvarande köttranson och en annan bryner kålrot i en gryta. Brödet plockas ner från korgarna i taket, som ska brytas ner i spadet. Barnen sitter bänkade och väntar tålmodigt och snart ligger maten i skålarna och alla äter med god aptit.

Efter måltiden samlas de unga runt gammelfolket som berättar om livet de varit med om och vad som är sant eller vad som är skrönor är det ingen som vet. Kvinnorna lyssnar förstrött eftersom de hört sagorna så många gånger, men de unga är ivriga och ställer frågor.

Utefter väggarna har alla sina bestämda sovplatser. Våder i ull, som kvinnorna färgat och vävt i mjuka nyanser, skiljer alkoverna åt. Det är gott om plats för nästan halva bosättningen är ute på färd någonstans i världen, men ingen vet när de kommer hem.

Kvinnorna runt eldstaden pratar om det som hänt under dagen och vad som ska göras under morgondagen. Det är vår och kornet ska i jorden. Plantor jordslås för senare utsättning. Flinka händer plockar en höna till nästa dags måltid - kardans raspande fyller en korg med ull - luskammen vandrar emellan dem och lössen knäpps in i elden. Allt under fridfullt småpratande i varm gemenskap.

Husets äldsta invånare, en gammal kvinna som helst håller sig i skymundan, hasar sig fram till elden och fångar med sin hand av askan som ligger där. Drar sig tillbaka in i sitt mörka hörn och strör det på det mörka jordgolvet. Hennes hesa röst hörs mumlande framkalla gudarnas svar på sina frågor. Trolska ramsor rinner ur hennes mun och hon slänger ut knotorna från sin lilla skinnpung över rutor och cirklar hon ristat. Kväll efter kväll upprepas denna ritual och plötsligt upphör fliten runt elden när hon oväntat denna kväll, upphäver sin kraxande röst.

Skepp kommer i natten, månen i ny, dimmorna lättar!

Månen står i ny nu. Tänk om de kommer innan den blir halv? utbrister Ingerun ivrigt.

Det tror jag inte att de gör. Lika bra att förbereda sig på att vi får vänta många månvarv, muttrar Tora som är innerligt trött på att vänta på sin make. Hon har ännu inte förlikat sig med att han skulle med på resan, fast han bröt benet kort tid innan avfärden. Han hade behövts hemma för gårdens behov av starkare manfolk. Tora skräder inte orden om just detta.

Jag begriper inte att män ska ut på handelsfärder och lämna kvinnorna hemma. Tänk om vi blir överfallna. Hur ska vi kunna försvara oss?

Men vi har ju klarat oss bra. Vi är lika oskadda till både kropp och gård, som när de for, försvarar Ingerun gårdens män, i egenskap av att vara hövdingens hustru.

Såg du inget varsel över havet, Ingerun? Du var ju upp på berget tidigare i kväll, frågar Unna för att avleda Toras uppflammande ilska. Unna har en av sina flickor sovande i knäet. Den andra tösen lutar sitt huvud mot sin mors axel. Flickan gäspar och skulle gärna byta plats med sin yngre syster, för hon vågar inte gå och lägga sig ensam. Det är för skrämmande utefter de mörka väggarna.

Nej, det såg ut som vanligt.

Tora reser sig med en fnysning och drar fram sin son som ligger och sover i halmen under bordet tillsammans med Mule. Det är ju vår och de borde verkligen tänka på att vi inte kan hålla på att odla en hel gård utan deras hjälp. Jorden behöver vändas ordentligt nu och det är för drygt för oss.

Vi reder oss Tora. Vi är starka och vi vet hur en gård ska skötas. Så har vi våra ungdomar. De är nästan redo att kunna odla egen mark, säger Ingerun och kastar en blick mot de unga som sitter samman och spelar bräde.

Alla gör kväll. Kolen på härden lyser röda. Ingerun och Tora har sovplatserna bredvid varandra och de pysslar om sina små och drar för alkoverna. Ingerun kryper ner bredvid Mule. Han doftar så gott och drar djupa lugna andetag. Hon ligger vaken en stund och lyssnar på hur de välkända ljuden i huset avtar. Hönorna har tystnat borta i sina reden. Grisarna bökar fortfarande. Fåren har lagt sig till ro och endast rasslandet i höet hörs då och då, när deras avkommor söker di. Djuren vet om våren där utanför och är oroliga. De vill ut, men människorna vill inte avvara värmen som ännu behövs genom de kalla nätterna.

Ingerun tänker på Björn. Hon vill att han kommer hem så allt kan bli som vanligt igen. Inte behöva samsas med andra i samma hus, bara för att underlätta överlevnaden när männen är borta. Tre stränga vintrar har de klarat bara för att de bott samman. Slitet med åker och djur hade de klarat. Nu är det vår igen och tomheten känns extra tung. En liten tagg i hjärtat gör sig påmind, över att ha blivit lämnad ensam. En tår kan hon fälla när hon tänker på, om han inte alls kommer tillbaka. Så tänker de flesta av kvinnorna och de samtalar om det ibland. Det är tur att vi har varandra och att ungdomarna växer upp till vuxet folk.

Samtidigt i natten står en ung kvinna i fören på ett skepp. Seglet är revat och bakom sig hör hon männens tunga andetag och hur årtagen taktfast tar dem fram mot en svart landremsa. Hon håller ena handen mot sin mage, där hon anar att liv börjar ta form. Endast den saltmättade vinden kan förnimma hennes hjärtas ursinniga slag i bröstet. Hon förbannar sin oönskade börda och frågar sig om och om igen om denna vansinnesfärd över land och hav har en mening. Hon kniper ihop ögonen och påminns med skräck de bilder som etsat sig in i henne. Vrålen från kämpande män, de förtvivlades hjärtskärande klagan. Faderns raseri när han försöker försvara familjen med sitt ynkliga svärd. Moderns kvidande rop när en pil för evig tid släcker hennes röst. Hon känner ännu hur hårda händer griper efter henne när hon försöker fly. Misshandlad, våldtagen, slängd som en trasa på marken innan mörkret kom som en befrielse. Vaknar tillfångatagen på ett skepp och hinner se hemlandet försvinna i ett töcken av smärta. Hennes hjärta är fyllt av hat mot de män som finns bakom henne. Hon önskar dem ner i havets djup där monster och andra väsen kan äta sig mätta på dem och aldrig ska hon glömma. Aldrig!

Hon tittar ner på sina två olyckssystrar, som ligger och sover med armarna om varandra. Jag är inte helt ensam och visst, de är bortrövade precis jag, men båda blev besparade den skändning som jag fick utstå. Köpta till trälar är de, men är ännu orörda. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med att föda ett barn som kommit till ur sådant våld. Kan jag någonsin leva som en vanlig människa? Var finns meningen med livet jag fått?

Plötsligt blir hon medveten om en underlig förändring. Inte ens en viskning hörs. Endast det svaga ljudet från årtagen som taktfast doppar havsytan. Männen är vaksamma, det ser och känner hon. Ska dessa män in till land för att röva och döda? Vad blir det av oss tre? Ska vi säljas vidare?

Någon tvekan om riktning, finns inte hos den målmedvetne hövdingen på skeppet. Han iakttar flickan från aktern. Hennes svarta hår sveper över ryggen och han förnimmer längtan efter sin egen ljushyllta kvinna som han fäst sig vid, och om det blev en son av deras njutning efter midsommarblotet och sommaren som följde. Då, innan avfärden. Hans hjärtas rytm ökar i takt med att avståndet minskar mellan hans innersta förväntan och svaret. Vårdkasen avtecknar sig på berget. Står som en välkomststod mot himlen.

Skeppet glider sakta in i viken. Alla är tysta. Ingen vet om deras anhöriga finns kvar. Boplats, människor och fähus kan vara tomma eller intagna av illgärningsmän. Bostället syns ett par spjutkast upp, svagt avtecknat i månskenet. Med ett sista kraftigt årtag glider skeppet med ett svagt väsande upp på stranden och männen kastar sig ur för att möta eventuella fiender. Men allt är tyst. Två av männen pekas ut att gå före att sondera terrängen. De smyger uppför strandängarna och tar de knotiga tallarna och svarta stenblocken som hjälp att göra sig osynliga. De når över sista vallen och ser att en liten rökpelare stiger ur rökhålet på långhuset. Den gamla gårdvaren ger skall och getterna börjar oroligt föra väsen inne i fähuset. De två spanarna uppfattar att allt ser ut som när de for, och en av dem sätter hornet till munnen och låter det ljuda i natten. Då vaknar hela huset och ut genom dörren väller nyvakna omtumlade människor ut. Kvinnor, barn och gamla män. Alla ropar glatt.

De är hemma!

Ingerun rusar, med barnet på armen, ner till stranden och möter där sin Björn. Släpper ner pojken på marken och kastar sig in i mannens öppna famn. Stilla står de en stund och känner varandras hjärtan slå. Han drar in den efterlängtade doften av hennes hår och kropp – hon drar in dofter hon aldrig känt. Han skjuter henne varligt ifrån sig och ser in i henne strålande ansikte. Stryker hennes hår och drar henne åter intill sig, men blir varse barnet som ilsket upphäver sin röst. Han lyfter pojken med ett mullrande skratt och ser sig själv i barnets panna, där det ena ögonbrynet sitter högre än det andra, precis som på honom själv. Barnet skrattar och hisnar i den väldiges nävar.

En son! Vad heter han?

Mule, efter min morfar. Ingerun är tveksam om hon valt rätt namn åt deras son.

Det duger bra. Det var en bra karl. Vad säger du om att ha ett namn efter ett flygfä, skrattar Björn godmodigt åt sonen och Ingerun andas ut.

Björn lämpar över Mule till Ingerun och lyfter ur den unga kvinnan han tagit med sig från hennes hemland. Hon är lätt i hans armar och han ställer ner henne framför Ingerun.

Den här flickan ska vara vid vår härd. Hon får bli vår träl och du får ge henne ett namn. Ta hand om henne, hon förstår inte vad vi säger.

Men Björn, hur ska …?

Behandla henne väl, för hon har farit mycket illa!

Ingerun skymtar två flickor till i trängseln, som lyfts ur skeppet och ser att Björns bror Ingvar samtalar med Tora, som nickar och packar flickornas armar fulla med allehanda föremål. Ingerun tittar på flickan bredvid sig som stirrar i marken och med axlar som slokar. Hon funderar ett kort ögonblick om hon ska göra likadant som Tora, men lämpar över Mule i flickans armar, när Unna kommer hastande med en bale tyg som hon vill visa.

Titta Ingerun, titta så vackert tyg! Nu ska jag sömma klädnader åt mina flickor, ropar Unna och sveper ut tyget och svänger det runt i luften. De ska bli som blåklockor, mina små.

Å, så vackert! Önskar att jag också får en flicka någon gång.

Klart att du får. Nu är ju våra män hemma igen, skrattar Unna och skyndar iväg uppför strandängarna efter Tora, som har både stora och små flickor omkring sig.

Männen och kvinnorna fortsätter urlastningen. Frågor om vad som tillhör vem haglar i luften och glada rop hörs när vackra tyger plockas fram i stora buntar. Lerkärl och väldoftande kryddor och fröer i små skinnpåsar. De glimmande mynten och glas i olika former. Allt bärs upp till långhuset, där elden dånar och lyser upp idel glada ansikten. Allt som finns i förråd och visthus plockas fram. Mjödet bjuds runt till alla. Morgonrodnaden återspeglar hur det vänslas bland buskar och snår. Belyser tillfredställelsen av kroppars utlösta njutning bland de hemkommande och de hemmavarande. Men den lägger inte märke till den ensamma svartögda flickan. Hon hukar vettskrämd, olycklig och bortglömd under en skinnfäll utanför getternas sommarviste. Gråter och frågar sig var hennes båda medsystrar finns någonstans. In i huset vågar hon sig inte.

Ingen sömn denna natt för Ingerun. Björn har somnat och tar snarkande sin beskärda del i deras läger. Dessutom har hon en annan människa att fundera över. Vart tog flickan vägen som Björn ställde framför henne på stranden? Minns bara en ung flicka med mörka ögon och långt svart hår. Mule ligger tryggt i sin lilla binge.

Jag måste leta reda på henne, tänker hon och går ut på tunet där dimmorna redan skingrats av solen som klättrat en god bit från sitt nattliga läger i havet. Hon vänder upp sitt ännu blossande ansikte och famnar det hon ser. Livet, solen, Björn, sonen, härden, havet, men först ska jag ta mig ett bad, tänker hon och med lätta steg springer hon över strandängarna och i farten sveper hon av sig plagg efter plagg. Naken ger hon sig ut i den ännu vårkalla havsviken och känner hur det svalkar och lenar hennes tagna kropp från nattens hetta under fällen. Ingerun njuter och skrattar högt i glädje. Äntligen slut på väntan, längtan och oro.

Plötsligt skymtar något i ögonvrån som inte är vant. Något som rör sig. Nej, det är en människa längst ut bland stenarna i det långgrunda vattnet. Hon anar att det är hennes träl och förstår att detta är helt fel. Varför är hon så långt ut? Hon kan väl inte tro att hon kan ta sig hem den vägen? Vill hon dränka sig nu när hon glömts bort i villervallan som uppstod?

Ingeruns starka ben forcerar vattnet så länge botten känns under fötterna, och till slut dyker hon och simmar med full kraft mot målet. Mellan kämpande armtag ser hon att flickan försvunnit och Ingerun bönfaller gudarna för att hinna fram. Simmar, dyker, letar. Famlar än här och än där, där hon tror att huvudet försvann. Dyker, hämtar luft, dyker igen och plötsligt känner hon något med tårna. Nyper tag och fångar in håret med ena handen och drar henne upp. Inget livstecken, men Ingerun har bestämt sig för att rädda hennes liv, och resolut tar hon tag i håret och simmande släpar henne efter sig tillbaka mot stranden.

När hon får fotfäste hivar hon upp flickan på sin axel och bär henne upp mot strandkanten. Hon känner och hör att flickan får ur sig havsvattnet och att hon hostar. Flåsande av ansträngning lägger hon ner sin börda på stranden och vänder henne på sida. Som en utslängd trasa ligger flickan alldeles stilla. Ingerun ser på hennes slutna ögonlock att hon börjar få tillbaka medvetandet, och drar henne upp i sitt knä så hon vilar mot Ingeruns bröst. Mellan hostande och kippande andetag hör Ingerun ett litet ynkligt kvidande i stilla gråt. Hon vaggar henne som ett barn för att trösta. En stund sitter de så, trots att kylan börjar göra lemmarna stela.

Ingerun vet inte vad hon ska göra, men ser och känner att flickan har kropp för arbete. Förstår också att hon själv har ett arbete utöver det vanliga för att få denna främmande fågel hemtam på gården. Därtill försöka få henne att förstå språket. Funderar lite om att det kanske hade varit lika bra att låta henne gå till botten, men nu är det som det är. Gjort är gjort och liv är liv. Nog ska hon få det bra här med oss. Stackars liten.

Varsamt men resolut hjälper hon flickan upp på benen och ställer henne framför sig. Pekar mot hennes bröst och säger, Säva! Hon pekar åter igen och upprepar namnet. Pekar mot sitt eget bröst och säger, Ingerun! Flickan står på vingliga ben och stirrar, men tycks inte förstå någonting. Ingerun leder henne ner till vattenbrynet och plaskar med handen i vattnet och säger Vatten! Vatten!

Den nu namnade, böjer sig ner, kupar händerna och fångar vattnet. Reser sig och låter det rinna mellan fingrarna samtidigt som hon tyst och med ansträngd röst säger, Vatten! Därefter pekar hon på sig själv och säger, Säva! pekar mot Ingerun och säger, Ingerun! Ingerun nickar och måste tillstå att flickan är snabb att lära.

Nu kommer hon på att hon står alldeles naken inför denna främmande människa, som hon visserligen fått att förvalta som sin egen, men inte att blotta sig inför. Men frimodigt tar hon flickan vid handen och de skyndar stelfrusna tillbaka upp till hemmet. Vartefter plockar hon upp sina klädnader som ligger utslängda i en rad.

Säva tänker. Hennes försök att korta sitt liv var förgäves och hon vet inte vad hon ska göra med sin sorg. Den tomhet som fyller henne, har hon hittills kunnat förtränga med det hat som flammat och gett henne kraft. Men nu vill hon inte leva