Vidare och igenom

Epilog

KAPITEL 1

Hon hade just klivit av planet från Pisa, hämtat upp väskan från bandet och var på väg ut till ankomsthallen. Bagaget var betydligt tyngre nu än när hon reste för två veckor sedan. Lite shopping hade hon hunnit med och ett par flaskor toskanskt vin hade hon också stoppat ner. Men vad hon främst fått med sig var inte kilona i väskan utan mängder av intryck och en känsla av att starta ett nytt kapitel i livet. Det var dags att förverkliga drömmar och inte längre dra ut på saker i väntan på rätt tillfälle. Nu var det handling som gällde.

Jag kan, tänkte hon. Jag vet att jag kan, att jag har förmågan. Nu gäller det bara att ha siktet inställt på målet och helt enkelt göra det som krävs för att nå dit, rida igenom stormar och hålla huvudet kallt när missmodet knackar på. Det gäller med andra ord att inte ge upp.

Hon kände sig taggad och ivrig att ta itu med saker så fort hon kom hem. Men först behövde hon komma ut ur flygplatsen.

Hon banade väg genom myllret av människor. Det var nära och kära som hittade varandra, föräldrar som bar på både barn och packning, taxichaufförer som viftade med namnskyltar och backpackers som var ute på sina livs resor.

Så skönt att resa ensam. Bara mig själv att hålla reda på, vilket kan vara fullt tillräckligt, tänkte hon medan hon sicksackade sig fram i vimlet. Hon duckade för en skylt med Mrs Lindstrom på.

Magen sög efter något ätbart. Efter en snabb översikt över utbudet av pizzaslice, baguette och sushi plockade hon med sig en tomat- och äggmacka, betalade och fortsatte sedan ut mot flygbussarna. Ännu var hon inte hemma. Det var tre timmar till med buss som väntade innan Simon skulle möta upp. Det var med blandade känslor hon såg fram emot att träffa honom. Å ena sidan längtade hon efter hans varma, omslutande famn. Å andra sidan var hon osäker på hur mötet skulle bli. Skulle han ta emot henne med öppna armar eller skulle hon mötas av den distans han visat den sista tiden? Hon var rädd att de steg hon nu tog i sin utveckling skulle innebära att de gled isär och inte hittade tillbaka till varandra. De hade sina utmaningar att hantera. Det var uppenbart, men Sanna ville gärna tro att det bara var en tillfällig svacka.

Minnet av hur de sprungit på varandra för över fjorton år sen gav henne fortfarande rysningar och en känsla av overklighet. Det var första dagen på psykologutbildningen som Sanna, på väg uppför den stora entrétrappan, kom att snegla på personen som höll jämna steg vid sidan om henne. Hon hade i sin distraktion snubblat till och han hade varit snabb att fånga upp henne. Deras möte hade varit direkt. Han gick andra året på lärarutbildningen och kände lokalerna väl. Det föll sig naturligt att han hjälpte henne att komma till rätta i byggnaden. Det var alltså med blandade känslor hon tänkte på deras återförening. Hon hade mycket att berätta om både sin yttre och inre resa, men skulle han förstå och kunna ta emot det hon varit med om?

Ett minne, från deras första tid tillsammans, kom till henne. Hon kom ihåg hur de brukade skoja med varandra och säga att allt bara var en dröm som de snart skulle vakna upp ur. Hon anade inte vad som väntade henne inom bara några timmar.

Bussen var redan framkörd. Chauffören lastade väskor och sträckte hjälpande ut en hand. Sanna tog tacksamt emot hjälpen, klev på bussen och hittade en ledig fönsterplats. Snart skulle hon vara hemma.

KAPITEL 2

Det var sen eftermiddag. Bussen hade lämnat av henne några minuter efter utsatt tid. Hon stod ensam kvar vid en tom hållplats. Var var Simon någonstans? Han borde komma snart. Sanna spanade ner längs gatan. Han hade nog bara blivit försenad på jobbet. Hon plockade upp mobilen ur fickan, men det var inget nytt meddelande. De hade haft kontakt sent i går kväll, innan hon skulle lägga sig, och stämt av tiderna.

Hon knappade snabbt in ett meddelande.

Nu har jag kommit fram. Väntar på dig. Är du på väg? Puss.

Det dröjde ett par sekunder, så plingade det till.

Vem är du?

Ok…Tänkte han vara lustig nu?

Ja, du kan ju gissa tre gånger.

Nej, det kan jag inte. Känner inte igen ditt nummer.

Va! Vilken sida hade han vaknat på i dag? Hade han ingen humor.

Det är jag, Sanna, som väntar på att du ska hämta mig vid bussen.

Tyvärr, känner ingen Sanna. Du måste fått fel nummer.

Sanna upptäckte att Simons kontaktuppgifter var borta och att det bara stod ett anonymt telefonnummer i samtalshistoriken. Konstigt. Gårdagens meddelanden till Simon fanns kvar under telefonnumret, men hans namn hade fallit bort. Hur var detta möjligt? Vem hade då svarat henne? Hon skickade ännu ett meddelande.

Vem är du? Är du inte Simon?

Nej, känner ingen med det namnet heller. Ledsen.

Sanna stirrade frågande på mobilen, men orkade inte reflektera över vad som hänt med den.

Tja, det är inte allt man förstår, suckade hon tyst för sig själv. Han kommer nog snart. Han är säkert på väg och dyker upp runt hörnet när som helst.

Sanna beslutade sig för att ge honom en stund till. Hon väntade, men ingen Simon dök upp. Efter drygt en halvtimme i busskuren tog hon resväskan och började gå mot taxistationen.

KAPITEL 3

Bilresan tog ungefär tjugo minuter. Sanna hann tänka många tankar under den tiden. Varför hade inte Simon dykt upp? Hade det hänt honom något? Om han blivit försenad på jobbet, varför hade han då inte hört av sig? Det konstigaste av allt var ändå mobilen med gårdagens sms som fanns kvar men ändå verkade tillhöra någon annan. Kanske han ändå skojade med henne. Men det var inte likt honom. Det var inte hans typ av skämt. Hon kanske skulle ringt upp honom så hon fått höra hans röst?

Hon plockade fram mobilen ur fickan, letade fram hans nummer men tvekade och stoppade ner den igen. Han var säker hemma i köket och lagade middag och hade tagit fel på tiden. Hon var ju snart hemma. Klart att det fanns en förklaring.

Taxichauffören släppte av henne framför huset. Hon betalade och började gå uppför den stenbelagda uppfarten. Märkligt. Något kändes annorlunda. Hon stannade till och såg sig omkring i trädgården. Hade han målat om garaget? Och sen när hade han börjat spela basket? En basketkorg var uppsatt ovanför garageporten. Under korgen låg en ensam basketboll. Till vänster om garaget, lite längre ner i trädgården, såg hon en gungställning. Både Simons och hennes barn var utflugna sedan länge och en gunga hade de aldrig haft sen de köpte stället för fyra år sen. Hon vände blicken upp mot huset. Hade han bytt gardiner också? Han hade aldrig gillat blommigt så det hela började kännas riktigt märklig. Det var något som inte stämde. Det var som att det inte var de som bodde där.

Dörren till huset öppnades och en kvinna med ett barn på armen kom ut på trappan och tittade undrande på Sanna.

Hej, kan jag hjälpa dig med något?

Sanna fick inte fram ett ljud. Vem var den här kvinnan som uppenbarligen betedde sig som om hon bodde här?

Jag bor här.

Sanna visste inte om hon sa orden högt eller bara tänkte dem för sig själv, troligen det senare. Tankarna rörde sig i explosionsfart i hennes huvud. Vem var den här kvinnan och vad gjorde hon i Sannas och Simons hus? Och var var Simon någonstans?

Simon. Jag letar efter Simon. Han bor här? Vi bor här … Ursäkta, men vem är du?

Sanna fäste blicken på kvinnan på trappan.

Jag heter Rita. Det här är mitt och min mans hus, svarade kvinnan med ett förbryllat och undrande ansiktsuttryck.

Sanna blev stående och försökte samla ihop tankarna. Hände det här på riktigt och vem var kvinnan framför henne? Hon tog ett par steg framåt.

Får jag komma in och titta?

Hon hade inte tid att reflektera över sin rättframhet.

Rita såg överraskad ut, men med viss tvekan klev