Förvandlingen, 2 B R 0 2 B och Legenden om Slummerdalen: Tre klassiska noveller av F. Kafka, K. Vonnegut och W. Irving.

Boken innehåller tre noveller i ny svensk översättning:

Förvandlingen av Franz Kafka

2 B R 0 2 B av Kurt Vonnegut JR

Legenden om Slummerdalen av Washington Irving.

Översättaren, John Michael Karlsson, är en av Sveriges mest anlitade översättare. När han inte har händerna fulla med klientprojekt, tillbringar han tiden med att författa eget material samt översätta personliga bokfavoriter. Ni hittar honom på http://translators.se.

Ett stort tack till Anders M. Nielsen för ett långt och givande samarbete i översättningarnas värld!

Dedikerad till OMA.

Innehållsförteckning

Kapitel I

Kapitel II

Kapitel III

I

En morgon när Gregor Samsa vaknade upp från oroliga drömmar, fann han sig i sin säng, förvandlad till någon hemsk ohyra. Han låg på sin pansarliknande rygg. När han lyfte huvudet, kunde han se sin bruna mage. Något välvd och uppdelad i valv av stela sektioner. Sängkläderna kunde knappt täcka den. Täcket verkade vara på väg att glida av. Hans många ben, ynkligt tunna jämfört med resten av hans kropp, vinkade hjälplöst omkring medan han såg på dem.

Vad har hänt med mig?, tänkte han. Det var inte en dröm. Hans rum, ett helt normalt rum för människor, även om aningen för litet, låg fredligt kvar mellan dess fyra välbekanta väggar. En samling av textilprover låg utspridda på bordet - Samsa var en reseförsäljare - ovanför bordet hängde en bild som han nyligen klippt ut från en illustrerad tidskrift och placerat i en vacker, förgylld ram. Bilden visade upp en sittande dam, klädd i pälsmössa och pälsboa. Hon höll en tung pälsmuff som dolde underarmen för betraktaren.

Gregor vände sig om och såg ut på det trista vädret. Han hörde hur regndropparna träffade fönsterpanelen. Det fick honom att känna sig melankolisk. Vad sägs om jag sover lite till och glömmer allt detta nonsens?, tänkte han. Men det var något som han inte kunde göra. Han var van vid att sova på höger sida, men i hans nuvarande tillstånd kunde han inte förflytta sig till rätt läge. Oavsett hur kraftfullt han kastade sig mot höger, rullade han alltid tillbaka till startpositionen. Han måste ha provat det hundra gånger. Med slutna ögon för att slippa se de sprattlande benen. Han gav inte upp förrän han kände en mild, dov smärta, där han aldrig tidigare hade känt en sådan.

Åh, Gud, tänkte han, vilken ansträngande karriär jag valt! På resande fot, dag ut och dag in. Att tjäna pengar på det här sättet är mycket mer ansträngande än att ha ett eget företag. På toppen av det, tillkommer förbannelsen med resor, oron över att missa tågförbindelser, dålig och oregelbunden mat, alltid kontakt med olika personer. Man kan aldrig lära känna någon. Ingen vänskap. Allt det där kan fara åt helvetet!

Han kände en liten klåda på magen. Föste långsamt ryggen mot sänggaveln för att kunna lyfta på huvudet. Fann platsen för klådan. Såg att den var täckt av en massa små vita fläckar som han inte förstod vad de var. När han försökte röra vid punkten med ett av sina ben, drog han snabbt tillbaka det igen. Han övermannades nämligen av en kall rysning när han rörde vid området.

Han gled tillbaka till sin tidigare position. Alltid stiga upp tidigt, tänkte han, det gör en dum. Man måste få tillräckligt med sömn. Andra reseförsäljare lever ett liv i lyx. Exempelvis, när jag går tillbaka till pensionatet på morgonen för att skriva ut kontraktet, sitter herrarna fortfarande där och äter frukost. Jag borde försöka göra så mot min chef. Jag skulle få sparken direkt. Men vem vet, det skulle kanske vara det bästa för mig. Om jag bara inte hade mina föräldrar att tänka på, hade jag för länge sedan lämnat in min uppsägning. Jag hade gått upp till chefen och sagt exakt vad jag tycker. Berättat allt för honom. Låtit honom få veta hur jag känner. Han hade trillat ner under skrivbordet! Dessutom är det en komisk form av företagande. Sitta där uppe vid skrivbordet och prata ner till de anställda. Särskilt när man måste gå hela vägen upp till honom, eftersom han hör dåligt. Nåja, det finns fortfarande något slags hopp. När jag har lyckats spara ihop pengarna som krävs för att betala mina föräldrars skuld till honom - ytterligare fem eller sex år, antar jag – ska jag absolut göra det. Då jag ska genomföra den stora förvandlingen. Men först och främst, måste jag stiga upp. Min spårvagn avgår vid fem.

Han såg på väckarklockan som tickade på byrån. Gud i himlen!, tänkte han. Klockan var halv sju och visarna gled tyst framåt. Det var till och med senare än halv, snarare kvart i sju. Hade väckarklockan inte ringt? Från sängen såg han att larmet var inställt på klockan fyra. Precis som vanligt. Klockan måste ha ringt. Ja, men var det möjligt att sova genom det där möbelskramlande bullret? Sant, han hade inte sovit rofyllt, men förmodligen mer djupt på grund av det. Vad skulle han göra nu? Nästa spårvagn gick vid sju; om han skulle hinna med den, behövde han rusa som en galning. Kollektionen av prover var fortfarande inte nedpackad. Dessutom kände han sig inte särskilt fräsch och livlig. Även om han hann med tåget, kunde han inte undvika sin chefs ilska. Kontorsassistenten skulle nämligen ha varit där klockan 5 och sett tåget åka iväg. Han skulle ha skrivit in det i rapporten, att Gregor inte var i tid. Kontorsassistenten var chefens man, ryggradslös och utan någon förståelse.

Han kunde kanske sjukanmäla sig? Men det skulle vara extremt krystat och misstänksamt. Gregor hade aldrig varit sjukskriven under sina femton år på jobbet. Hans chef skulle säkert komma förbi med läkaren från försäkringsbolaget, anklaga hans föräldrar för att ha en oduglig son och acceptera läkarens rekommendation om att inte godta någon sjukanmälan. Läkaren ansåg nämligen att det inte fanns några sjuka personer, men många arbetsskygga. Skulle han ha tagit helt fel i detta fall? Gregor, bortsett från en överdriven dåsighet från att ha sovit för länge, mådde faktiskt helt fint. Han kände sig till och med hungrigare än vanligt.

Han tänkte fortfarande på allt detta i en rasande fart, oförmögen till att besluta sig för att stiga upp ur sängen, när klockan slog kvart i sju. Det hördes en försiktig knackning på dörren vid hans huvud. Gregor, ropade någon - det var hans mor - klockan är kvart i sju. Skulle du inte åka någonstans? Den milda rösten! Gregor blev chockerad när han hörde sin egen röst besvara henne. Man kunde knappt känna igen den. Ett djupt, irriterande och okontrollerbart gnisslande blandas med rösten. Orden kunde förstås i det första ögonblicket, men sedan uppstod ett eko som gjorde dem oklara och lämnade åhöraren osäker på om han hade hört korrekt. Gregor hade velat ge ett fullständigt svar och förklarat allt, men under omständigheterna nöjde han sig med att säga: Ja, mor, ja, tack, jag stiger upp nu. Gregors röstförändring gick troligtvis obemärkt förbi därute, genom trädörren, eftersom hans mor var nöjd med svaret och hasande sig iväg. Men det korta samtalet gjorde de andra familjemedlemmarna medvetna om att Gregor, mot deras förmodan, fortfarande var hemma. Snart kom hans far och knackade på en av sidodörrarna, försiktigt, men med knytnäven. Gregor, Gregor, ropade han, vad är problemet? Efter en kort stund ropade han igen med ett varnande djup i rösten: Gregor! Gregor! Vid den andra sidodörren jämrande sig hans syster: Gregor? Mår du inte bra? Behöver du något? Gregor svarade båda sidorna: Jag är klar nu, med ett försök till att avlägsna röstens alla besynnerligheter genom noggrann artikulering och med långa pauser mellan enskilda ord. Hans far återvände till frukosten, men hans syster viskade: Gregor, öppna dörren, jag ber dig. Gregor tänkte däremot inte öppna dörren. Istället gratulerade han sig själv över den försiktiga rutinen, förvärvad från resorna, med att låsa alla dörrar på natten. Även när han var hemma.

Först av allt, ville han få stiga upp i fred. Utan att bli störd. Klä på sig. Och, mest av allt, få sin frukost. Sedan skulle han överväga nästa steg. Han var nämligen medveten om, att han inte kunde leda tankarna till några vettiga slutsatser genom att ligga i sängen. Han kom ihåg en mindre smärta som han ofta känt i sängen, kanske orsakad av att ligga i en märklig ställning, men som alltid visat sig vara ren inbillning. Han undrade hur hans inbillning skulle försvinna idag. Han tvivlade inte det minsta på, att röstförändringen var något annat än ett första tecken på en allvarlig förkylning. En normal yrkesrisk för reseförsäljare.

Det var enkelt att kasta av sig täcket. Han bara blåste upp sig lite, sedan föll det ner av sig själv. Men därefter blev det svårt, särskilt eftersom han var så exceptionellt bred. Han skulle ha använt armar och händer för att lyfta sig upp; men istället för dem, hade han alla dessa små ben som kontinuerligt rörde sig i olika riktningar och som han inte kunde kontrollera. Ville han böja ett ben, var det benet först med att sträcka ut sig; och om han slutligen lyckades kontrollera benet, verkade alla andra bli frisläppta och rörde sig i omständliga banor. Detta är något som inte kan göras i sängen, sa Gregor till sig själv, så sluta försöka.

Först av allt, ville han få den nedre delen av sin kropp ur sängen. Han hade däremot aldrig sett denna nedre del och kunde inte föreställa sig hur den såg ut. Den visade sig vara alltför immobil. Försöket gick väldigt långsamt, och slutligen, nästan i en frenesi, när han oförsiktigt kastade sig framåt med all den kraft han kunde ansamla, valde han fel riktning. Slog hårt mot den lägre sängstolpen och lärde sig från den brinnande smärtan, att den nedre delen av kroppen kunde mycket väl, för tillfället, vara den mest känsliga.

Därför försökte han istället, genom att försiktigt vrida på huvudet, få den övre delen av kroppen ur sängen. Detta klarade han ganska enkelt, och trots dess bredd och vikt, följde det mesta av hans kropp, med tiden, långsamt huvudets riktning. Men när han slutligen fick huvudet ur sängen och ut i den friska luften, gick det upp för honom, att om han lät sig själv falla, skulle det vara ett mirakel om huvudet inte skadades. Han