Socialetik och kristen tro: Essäer och föredrag

Innehåll

INLEDNING

SAMHÄLLET – EN MÄNSKLIG SKAPELSE?

ALLMÄN ELLER KRISTEN ETIK?

ETIK – EN HJÄLP ATT LEVA ELLER ETT HINDER PÅ VÄGEN?

DISTINKTIONER OCH DEFINITIONER

ETIKEN SOM HINDER FÖR UTVECKLINGEN?

ETIKENS UPPGIFT: ATT PROBLEMATISERA DET TILL SYNES SJÄLVKLARA

TEORI OCH VERKLIGHET

NY BIBEL – GAMMAL ETIK?

GUD OCH ETIKEN

BIBELNS ROLL I ETIKEN

ETIK UTAN GUD?

SOCIALETIKENS UPPGIFT ÄR ATT HÅLLA VISIONEN OM ETT GOTT SAMHÄLLE LEVANDE

VAD MENAS MED ETT GOTT SAMHÄLLE?

FÖR VEM ÄR SAMHÄLLET TILL?

ENSAM ÄR STARK ELLER ENIGHET GER STYRKA?

DRÖMMEN OM EN BÄTTRE VÄRLD

VAD SÄGER BIBELN OM ETT GOTT SAMHÄLLE?

FILOSOFISKA TEORIER

KAN FÖRNUFTET BLI MÄNNISKANS FIENDE?

POLITISKA IDEOLOGIER

SOCIALA OCH POLITISKA STRUKTURER

GUDS VILJA OCH MÄNNISKORS LIV

KYRKAN I SAMHÄLLET

KRISTNA VÄRDEN ELLER MÄNSKLIGA?

DEN NÖDVÄNDIGA SKILLNADEN MELLAN GOTT OCH ONT

MÄNNISKOVÄRDET IFRÅGASATT

ÄR ALTRUISMEN NATURLIG ELLER ONATURLIG?

ABSOLUTA OCH RELATIVA VÄRDEN

UNIVERSELLA ELLER PARTIKULÄRA VÄRDEN?

ÄR KÄRLEKSBUDET UNIVERSELLT?

KAN SOCIALETIKEN FRÄLSA VÄRLDEN?

INLEDNING

KAN VI VETA NÅGOT OM GUD OCH GUDS VILJA?

I sin promotionsföreläsning i samband med promotionen till teologie doktor honoris causa berör professorn och författaren Lars Gyllensten olika sätt att beskriva teologin.¹ Ett sätt att beskriva teologin är att använda Karl Barths definition.² Enligt denna skall teologerna tala om Gud. Men eftersom teologer är människor kan de enligt Barth inte tala om Gud. De är oförmögna till det. Därför skall teologen vara medveten om såväl skyldigheten att tala om Gud som oförmågan att göra det, samt ge Gud äran. Mot denna syn på teologi ställer Gyllensten en annan, hämtad från den judiske religionsfilosofen Abraham J. Heschel.³ Enligt Heschel är Bibeln inte i första hand människans syn på Gud utan Guds syn på människan, inte människans teologi men Guds antropologi. Gyllenstens Barth-tolkning är emellertid starkt förenklad. Dessutom behöver Barth och Heschel inte förstås som varandras motsatser när det gäller att beskriva teologin. Också Barth kan tala om teologin som en Guds antropologi, teantropologi; teologin sysslar enligt Barth med Gud som människans Gud och, just därför, med människan som Guds människa.⁴ Men även om de båda uppfattningarna inte behöver vara oförenliga med varandra handlar det dock i en mening om att låta olika perspektiv bli utgångspunkten för det teologiska tänkandet. Samtidigt kan själva teologins startpunkt bli avgörande för den teologiska framställningen.

Vidare berör Gyllensten den promotionsföreläsning som Karl-Josef Kuschel höll i Lund 1997.⁵ Inför den framtida världsutvecklingen ser Kuschel ett alternativ till de allt mera ökande konflikterna mellan skilda religiösa kulturer, nämligen införandet av en global etik där de olika religionerna, med bevarandet av de skilda identiteterna, kan bli eniga om vissa mycket grundläggande mänskliga värden, som är gemensamma i de olika kulturerna och religionerna.

Även om Kuschel skulle ha fel i att de många konflikterna har sitt ursprung i religion och kultur – Kuschel hänvisar till S.P. Huntington⁶ - är frågan om en global etik och en gemensam värdegrund angelägen. I ett samhälle där människor som kommer från skilda kulturer och bekänner sig till olika religioner, eller ingen religion alls, skall samsas, är det nödvändigt att slå fast vissa grundläggande värden som alla kan enas om.⁷

Men kan de olika religionerna enas om grundläggande värden utan att ge avkall på det som kan betecknas som religionernas själ? En kompromiss på detta område kommer i längden knappast att betraktas som tillfredsställande. Gyllensten säger i sin promotionsföreläsning, och han talar då om kristendomen, att det är lättare att säga vad som är ont än vad som är gott. När människor skall bestämma hur ett samhälle bör utformas, och vad som är gott, uppstår ofta oenighet. Därför, säger Gyllensten, är det ofta lättare att enas om vad som inte är kristet än vad som är det.

Jag ansluter mig till denna Gyllenstens förmodan att det vid utformningen av etiken är lättare att säga vad som inte är kristet än vad som kan betraktas som ett rätt kristet liv. Utifrån en kristen människosyn och det kristna evangeliet bör det kunna gå att härleda kriterier med vilka det går att pröva vad som strider mot kristen tro och mot kristen människo- och samhällsuppfattning. Det är därför angeläget att betona, att det inte finns en samhällsuppfattning som är den rätta. Inte heller finns det en samhällsuppfattning som man kan benämna den kristna. Däremot kan det finnas samhällsuppfattningar som inte är förenliga med kristen tro och människosyn.

När det gäller teologin måste teologens uppgift vara att tala om Gud. Enligt Barth, i Gyllenstens tolkning, befinner sig teologin i den paradoxala situationen att den skall tala om Gud men är oförmögen att göra det. Om Gyllenstens tolkning är rätt, innebär Barths syn enligt min mening, ett förringande av människan som Guds skapelse och därmed av Gud, Skaparen, själv. Därför är Gyllenstens tolkning något för snäv. Teologen kan enligt Barth tala om Gud, nämligen utifrån Guds ord. Däremot kan teologen inte avgöra vad i Bibeln som är Guds ord, endast vittna om Ordet. Samtidigt hävdar jag att Heschels uppfattning om Bibeln är värd att ta på allvar, nämligen att den kan läsas som en Guds antropologi. Den talar om människan och om Guds vilja och avsikt med henne, och med hela skapelsen. Men också detta är ytterst ett tal om Gud.

Enligt Barth består teologins primära uppgift inte i att tolka Guds ord. I stället har teologin som uppgift att förkunna Guds ord och att låta teologin bli ett svar på ordet.⁸ För Barth är teologin en mänsklig sysselsättning, jämförbar med andra mänskliga handlingar. Av egen förmåga kan teologin inte tala om Gud; till det fordras att Guds Ande finns med.⁹ Teologen kan således enligt Barth inte i egenskap av människa tala om Gud. Någon naturlig teologi är det inte tal om hos Barth. Det är endast med den helige Andes hjälp som människan kan tala om Gud. Frågan är emellertid om inte Barth, just genom sin intention att betona Guds suveränitet och människans oförmåga, förminskar Gud.

Theodor Jörgensen har en gentemot Barth rakt motsatt uppfattning: just som skapad till Guds avbild kan människan tala om Gud. Detta är emellertid inte detsamma som att människan kan tala riktigt och rätt om Gud. Hon kan gå vilse i sitt tal och göra Gud till en avgud som förvandlas till människans avbild. Därför måste talet om Gud prövas utifrån frågan om det ger mening som tolkning av människolivet eller ej.¹⁰ Här ansluter jag mig till den syn på teologin som Jörgensen företräder. Samtidigt ansluter jag mig till den syn på teologins uppgift som Gustaf Wingren ger uttryck för. Wingren definierar termen teologi på följande sätt: den är det vetenskapliga arbete, vilket syftar till att på grundval av historiska källor söka ange vad som är karakteristiskt för den kristna tron och det kristna ethos under jämförelse med andra typer av tros- och livsåskådning i nutiden…På ett beskrivande sätt måste man rimligen också kunna ange vad kristendom är…Att på ett dylikt beskrivande sätt med vetenskaplig argumentering, dvs. med bruk av argument som kan prövas av alla, ange vad som är kristet är teologi.¹¹ Teologins uppgift är enligt Wingren att vara en tolk. Detta innebär att den teologiska uppgiften blir tvåfaldig; den består i att ständigt och på nytt analysera det material som finns i Bibeln och den kristna traditionen, samt i att analysera den samtid som är adressat för evangeliet.¹² Oberoende av de svårigheter det innebär för teologin att söka tolka den kristna tron för samtiden ställs teologin ständigt inför denna uppmaning: att tolka Gud i dag.¹³

1 Lars Gyllensten, Tentativ teologi. Om sekularisering – kristendom förr och nu och i framtiden, i: svensk Teologisk Kvartalskrift Årg. 74, Nr 4/1998.

2 Gyllensten anför som källa bl.a. Karl Barth, Den evangeliska teologien, Stockholm: Orion/Bonniers 1965.

3 Gyllensten hänvisar till Abraham J. Heschel, Between God and man, N.Y. 1965.

4 Karl Barth, Den evangeliska teologin, Stockholm: Orion/Bonniers 1965 s. 20. (Einfürung in die evangelische Theologie, Zürich: EVZ-Verlag 1962, inledningskapitlet.

5 Karl-Josef Kuschel, Global Ethic and Poetic Experience, Svensk Teologisk Kvartalskrift Årg. 73, Nr 4/1997.

6 S.P. Huntington, The Clash of Civilizations, i: Foreign Affairs 72, Nr. 3, p. 22-49, 1993, enligt Gyllensten.

7 Jfr Göran Bexell, Erwin Bischofberger, Anne-Marie Thunberg, Statens och kyrkornas ansvar för samhället som värdegemenskap. Ett dokument från Sveriges kristna råd, Stockholm: Verbum 1996, samt Gert Nilsson, Värdelös eller värdefull? Skapelse och frälsning som problem i teologisk etik, i: Modern svensk teologi – strömningar och perspektivskiften under 1900-talet, Stockholm: Verbum 1999, s. 224-230.

8 Karl Barth, Den evangeliska teologin, Stockholm: Orion/Bonniers 1965 s. 24 f. Jfr Ola Sigurdson, Karl Barth som den andre, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1996, s. 315.

9 Jfr Ola Sigurdson, Karl Barth som den andre, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Förlag Symposion 1996, s. 33, 315.

10 Theodor Jörgensen, Korset i Altet, Fredriksberg: Forlaget ANIS 1995, s. 11.

11 Gustaf Wingren, Teologi mellan dogmatik och analys, i: Kristen Humanism Årsbok 1970, Lund: CWK Gleerup, s.13.

12 Gustaf Wingren, Tolken som tiger. Vad teologin är och vad den borde vara, Stockholm: Gummessons 1981 s. 20 f.,

13 Jfr Per Erik Persson, Att tolka Gud i dag. Debattlinjer i aktuell teologi, Lund: Gleerups 1970.

SAMHÄLLET – EN MÄNSKLIG SKAPELSE?

Vilket kom först, hönan eller ägget? Vi vet att vi inte kan få ett slutgiltigt svar på frågan, och likväl fortsätter vi att ställa den. Frågan om individen och samhället hör hemma på samma plan. Är samhället det primära, eller är det den självständiga individen som skapar samhället? Erfarenheten lär oss, att individ och samhälle är oupplösligt förenade. Men vilket kom först? Också här ställer vi oupphörligt frågan om vilket som är det ursprungliga. Våra svar blir grundläggande för vår syn på samhället. Om vi anser att individen kom först får det till följd att vi menar att människor frivilligt valt att skapa samhället och att vi är förenade med det genom ett kontrakt. Denna syn innebär emellertid också att det skulle ha funnits ett alternativ till att leva kollektivt, i ett samhälle. Om vi å andra sidan anser att samhället är det ursprungliga, kommer vi som en följd härav att betrakta samhället som ett odiskutabelt faktum, som något som finns till utan vår egen medverkan och påverkan. Vi föds in i samhället och är beroende av det. Individer är vi först som samhällsmedborgare.

Den så kallade gyllene medelvägen är inte alltid den bästa. Men låt oss försöka att gå den ett stycke. Det skulle då innebära att vi hävdade att ägget och hönan är samtidiga, att individen och samhället ömsesidigt förutsätter varandra och är beroende av varandra. Samhället förutsätter individen och individen samhället men ändå så att båda storheterna kan ses var för sig. Det är en bärande tes i denna bok att individen, eller personen, på en gång är något i sig själv och en samhällsvarelse. Samhället å sin sida är en opersonlig institution och en institution som leds och består av människor. Individen påverkas av samhället och är samtidigt den som bygger upp och utvecklar det.

Nu finns det förvisso människor som valt att leva utanför samhällsgemenskapen. Dessa människor kallas ibland för eremiter. Deras utanförskap relateras emellertid till det faktum att det finns ett samhälle som de dragit sig undan. Icke desto mindre är de delar av detta samhälle eftersom de någon tid av sitt liv varit beroende av att någon tog hand om dem. Helt utanför samhället, oberoende av andra människor från början till slut, kan ingen människa vara. När K E Løgstrup talar om interdependensen är det just detta icke självvalda beroendeförhållande som avses.¹⁴

Olika minoritetsgrupper, t.ex. zigenare eller romer, kan ibland tyckas stå utanför samhället. Detta gäller också s.k. outlaws, t.ex. vissa motorcykelorganisationer. Dessa grupper formar emellertid sina egna samhällen där det kollektiva beroendet inte är mindre än i samhället i övrigt.¹⁵

Ur ett historiskt perspektiv kan vi se hur tyngdpunkten lagts olika. Även om individen, personen, haft en självständig plats är det ganska sent i historien som fokuseringen börjar riktas på den enskilde.

Det är bland annat samspelet mellan personen och samhället som kommer att behandlas i denna bok, hur personerna styr och formar samhället och hur samhället som institution påverkar och styr de enskilda människorna. Inte minst kristen etik borde kunna ge ett svar på frågan om hur förhållandet mellan person och samhälle bör vara för att möjliggöra för människor att leva i en god och människovänlig gemenskap. I Gamla och Nya testamentet och i kyrkans tradition finns ett rikhaltigt material som berör denna fråga. Även om boken i första hand är nutidsorienterad kommer detta historiska material att ligga som grund för den aktuella diskursen. Men även samhällets ansvar för medborgarna, och icke-medborgarna samt medborgarnas ansvar för samhället, kommer att belysas och analyseras.

14 Se t.ex. K.E. Løgstrup, Kunst og erkendelse. Kunstfilosofiske betragtninger, Metafysik II, Köpenhamn: Gyldendal 1976, 1995, s. 46-49.

15 Jfr Karl-Olov Arnstberg, Svenskar och zigenare. En etnologisk studie av samspelet över en kulturell gräns, Stockholm: Carlssons Bokförlag 1998, och Isabel Fonseca, Bury Me Standing – The Gypsies and their Journey, svensk översättning Begrav mig stående. Zigenarna och deras resa, Stockholm: Ordfront 1998.

ALLMÄN ELLER KRISTEN ETIK?

Den tes jag här kommer att driva är att etiken är allmänmänsklig men att Bibeln och kristen tro har omistliga bidrag att ge, bidrag som i viss mån är, om inte specifikt kristna, så av den art att de svårligen låter sig finnas utanför kristen tro och tradition. Detta kan låta som en motsägelse. Denna motsägelse är emellertid, som jag har för avsikt att visa, skenbar.

Att etiken är allmänmänsklig innebär att den finns oberoende av religion och kultur, i skilda geografiska områden och oberoende av tid. De tio buden och den gyllene regeln är exempel på etiska regler eller principer som vi kan finna lite varstans i världen och i historien. Detta är inte detsamma som att människor alltid och överallt har handlat på samma sätt i en rad etiska frågor. De tio buden har tolkats på lika sätt, liksom den gyllene regeln. Riktningen är i stort sett densamma, medan det specifika innehållet kan utformas på olika sätt och även variera beroende på kultur och miljö.¹⁶ Det finns i etiken ett absolut innehåll, som inte kan förändras med mindre att omistliga värden kränks, och en relativ utformning av detta innehåll som är beroende av bl.a. tid, kultur, miljö och religion. Denna relativa tillämpning kan skifta mellan olika kulturer och även förändras över tid. För de flesta svenskar ter sig dödsstraff som något oetiskt. Likväl är det inte länge sedan dödsstraffet avskaffades i svensk lag. Men på något sätt finns en gemensam hållning som förbinder den tid dödstraffet gällde med tiden efter: vi skall inte själva hämnas, grova brott skall straffas strängt, men trots brottet skall brottslingen ses som accepterad av Gud, eller accepterad av samhället efter avtjänat straff. Synen på straffet har modifierats i en mer human riktning, även om det i samband med att svåra brott begåtts höjs röster för införandet av strängare straff. Ett annat exempel har vi i äktenskaps- och samlevnadsetiken. Denna kan vara olika utformad i olika delar av världen och i skilda tider, men likväl finns det något i samlevnaden man vill slå vakt om, ofta barns rätt till trygghet och omsorgen om den som vid en skilsmässa eller ett dödsfall kan ses som den svagare parten. Det finns ett absolut innehåll, som emellertid bryter sig mot verkligheten som ljusstrålen mot prisman och som gör att vi ibland bländas och går vilse. Skillnad mellan gott och ont låter sig dock inte relativiseras.

Likväl hävdar jag att Bibeln och den kristna tron kan ge oss sådana bidrag till etiken som vi annars skulle riskera att bli utan. Det intressanta är emellertid inte om dessa bidrag tillför etiken något specifikt nytt, eller om de endast fördjupar ett innehåll som redan finns och inspirerar till ett visst handlingsmönster. Just i själva fördjupningen kan innehållet tillföras nya aspekter och plöja nya strömfåror i den riktning som all etik bör ha, nämligen mot ett gott samhälle och med medmänniskans och hela skapelsens bästa för ögonen.

De första elva kapitlen i Genesis har en allmänmänsklig karaktär. De gör anspråk på att skildra människolivet och dess grundvillkor, både som ideal och verklighet. Där ser vi det ideala tillståndet t.ex. när det gäller förhållandet mellan man och kvinna, ett tillstånd av jämlikhet, och där ser vi den över- och underordning av könen som framställs som ett resultat av syndafallet, människans uppror mot Gud, och som just därför är onaturlig.

Som Guds avbilder skulle vi, enligt Nya testamentet, växa upp till den sanna och verkliga Guds avbild, som är Kristus, men växten avbryts genom syndafallet. Människan vill inte nöja sig med att vara avbild, hon vill vara bilden själv. Hon är skapad god men gör också det som är ont. Detta är ingen ny kunskap, och inte heller en kunskap som endast kan fås genom Bibeln. Men bibelberättelserna tillhandahåller en tydningsram och bidrar till förståelsen av den mänskliga naturens komplexitet.

Framför allt är det på människosynens område Bibeln och den kristna tron kan ge ett bidrag till etiken. Människan som skapad till Guds avbild pekar på såväl ansvaret gentemot Skaparen som uppdraget visavi skapelsen. Syndafallsberättelsen och den därpå följande berättelsen om Kain och Abel¹⁷ visar att människan inte enbart gör det som är rätt, även om hon har kunskap om vad som är ont och vad som är gott. Enligt kristen människosyn är alla människor lika värda, och inför Skaparen lika värdefulla, samtidigt som varje människa är unik.¹⁸ Det som i politiska ideologier kan bli en tvistefråga, nämligen föreställningen om alla människors lika värde contra tanken på varje människa som unik, hör i Bibeln samman. Enligt kristen tro handlar det här inte om ett antingen eller utan om ett både och. Till Guds-avbildstanken hör också att människan har ett ansvar inför Skaparen, Gud.

Kristen tro pekar emellertid på något som svårligen kan finnas utanför trons gränser, nämligen förlåtelsen. När människan lider skeppsbrott på etikens djupa hav, finns förlåtelsen som en räddningsmöjlighet, en väg till upprättelse och en ny start. Ett inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. (Joh 8:11).

Nya testamentet pekar på två nya hållningar i etiken. Dels fördjupas i Nya testamentet begreppet medmänniska, dels radikaliseras kärleksbegreppet.

Det råder, i stort sett, stor enighet i alla kulturer att man skall älska sin nästa. Oenigheten gäller vem jag skall betrakta som min nästa, och hur nästankärleken skall tillämpas. Det senare blir tydligt i de politiska ideologiernas program, även om definitionen av begreppet nästa också kan diskuteras där. En inte helt ovanlig uppfattning är att min nästa, som jag bör älska, finns i familjen eller i den närmaste omgivningen, möjligen dem som tillhör min egen nation. I evangeliernas berättelser om Jesus ser vi hur han vänder sig mot en sådan snäv definition av begreppet medmänniska. Jesus vidgar begreppet till att gälla varje människa som kommer i min väg och behöver min hjälp, även motståndaren och fienden.¹⁹

Radikaliseringen av kärleksbegreppet består i att Jesus ställer sin egen, självutgivande, kärlek som mönster för lärjungarnas kärlek till varandra. Detta kan givetvis tolkas som att lärjungagruppen blir en exklusiv grupp för denna kärlek.