Världsmakten och myslin: Del 1 Japansk feber

Impressum

Kapitel 1 Norbert

När Norbert, som hela sitt liv blivit ignorerad, plötsligt reste sig upp väckte det stor förvåning. Hans röst var darrig, skakig och nervös. Han såg ut som alla andra, men han var definitivt inte som alla andra. Det han sa lät visserligen ungefär som sådant alla säger, men det uppfattades ändå annorlunda. När han nu tog till orda var det med samma vanliga tonfall av underliggande håglöshet.

-Jag tycker inte vi ska slänga i Katharina till sjökossorna. Jag tycker inte att det är rätt. Det är en fånig tradition. Den borde faktiskt avskaffas.

Norbert var visserligen i grund och botten en godhjärtad individ. Men när han nu yttrade sig gjorde han det också med en liten baktanke. Norbert hade nämligen listat ut att detta cirkusnummer kanske skulle göra honom mer populär. Motvilligt hade han för ett tag sedan börjat erkänna för sig själv att han hade en barnslig och naiv dröm om att bli betraktad som en hjälte. En som alla älskade. Han tittade bedjande ut över publiken, som var fullständigt likstilla. Publiken stirrade tillbaka på honom, med stillastående miner av förvåning. Och så började alla gapskratta.

-Vem var det som sa det?

-Var det Norbert?

-Ja, det var Norbert.

Norbert visste inte riktigt om det var positivt eller negativt. Han bestämde sig för att höja rösten ännu mer.

-Jag tycker faktiskt att vi ska avskaffa det. Det känns väldigt otidsenligt och absurt. Varför ska vi slänga en arbetare till sjökossor som simmar omkring i en stor bassäng?

Nu skrattade alla rått och högt. Übermann log också, men innerst inne kokade han. Skulle en sådan värdelös människa sätta sjökossorna på spel. Ett djävla mobboffer skulle inte få riskera hans skötebarn, hans skapelse, hans gåva till företaget. Han visste inte riktigt hur han skulle hantera det, men han skulle ta upp med teknikerna om man inte kunda byta ut Katharina mot Norbert. Direkt efter urvalscermoninen träffade han i hemlighet två tekniker från den stora dataavdelningen som lovade att se till att Norbert skulle bli nästa person att bada med sjökossorna.

Så stod han nästa vecka där på plankan. Übermann satt på tribunalen och log. Untenmann stod bakom honom och läste högt genom de dolda och välutrustade högtalarna.

-En av de finaste traditionerna i vårt anrika företag är korandet av veckans sämsta arbetare. Och idag ska vi få lära känna ett nytt ansikte. Norbert.

Publiken jublade, de jublade därför att de själva inte stod på plankan. Bara en sådan misslyckad person som Norbert skulle kunna stå där. Plankan var till för offer som borde visa tacksamhet över att få vara kvar på företaget. De jublade, och så puttade Untermann ut Norbert med de sedvanliga orden:

-Låt det här bli dig en läxa.

Alla skrattade, vissa vek sig av garv. Übermann hade gjort ett genidrag i och med valet av Norbert. Det fanns en konsensus över hur passande Norbert var. Han var utbölingen som hela tiden försökte anpassa sig. Många liknande honom vid en cirkusapa. Han var lika komiskt obekväm där uppe på plankan som alltid. Som vanligt hade han stoppat ner skjortan på tok för långt i byxorna och byxorna satt i vanlig ordning för högt upp över midjan. Übermann kände en pulserande förtjusning inför Norbert. Synd bara att han inte hade kommit att tänka på Norbert tidigare. Fast det är svårt att klandra sig själv när man leder ett företag med tusentals anställda. Han tittade ut över publiken. Det är sant, de njöt mer än normalt. Übermann kände att han hade lagt ännu ett genidrag till sin karriär.

Untenmann själv kunde inte rå för att håret på hans kropp reste sig. Varje jungfrufall var ändlöst spännande. Det var en överjordisk känsla att se hur någon föll av en enkel liten knuff. Att se vuxna människor i förnedran plaska runt bland dumma, meningslösa djur som varken ville bu eller bä. Untenmann visste att de flesta djur var meningslösa förutom som föda till människor. Hade djur företag? Fanns det sjökossor i företagsstyrelsen? Untermann log när han puttade i Norbert. Ett verk av hans egen muskelkraft. Han höll nästan på att svimma av extas. Norbert föll och i hans huvud malde tanken att han måste bli bättre på att anpassa sig till gruppen. Han måste ha gjort något fel för att kunna hamna här bland dessa glåpögda djur. Han bestämde sig omedelbart för att nästa vecka skriva ner allt bra och allt dåligt som han tagit sig för den senaste tiden. Endast genom att förbättra sig skulle han kunna undvika att bli nerkastad bland dessa djur, som han förvisso kände starkt för. Men hur mycket han än gillade sjökossorna så ogillade han ändå mer den här känslan av att inte höra till gruppen, av att vara en egen fraktion utanför den stora massan. Under den tid då han flaxande simmade runt bland djuren på väg in mot bassängkanten lovade han att bättra sig.

När Norbert den kvällen kom hem till sin lägenhet gjorde han inte som han brukade. Istället för att ta fram sin hamster Norbert Jr. ur buren under köksbänken och gosa med honom i soffan framför TV’n gick han raka vägen in till sovrummet. Han plockade fram en penna och ett papper och satte sig sedan på sängkanten för att fundera. Vad hade han egentligen gjort för fel? Varför hade alla skrattat så åt honom tidigare idag när sjökossorna flockades kring honom i bassängen. Deras klotrunda ögon hade blängt håglöst mot honom och i dem hade han sett sin egen gestalt återspeglas. Hade inte stämningen runt bassängen varit mer uppsluppen än vanligt? Folk hade tjutit av glädje och med löje härmat honom genom att själva fäkta med armarna. Någon hade börjat skrika en ramsa full av elaka ord och genast hade ett sällskap anslutit sig och bildat en kör. Fler hade tagit vid och till sist hade hela personalstyrkan skanderat en slagramsa riktad mot Norbert där han simmade runt bland sjökossorna. Själv hade han inte alls sett komiken i det hela. Nej, det där hade verkligen inte varit särskilt roligt. Det grämde honom att han så hade missbedömt situationen. Han hade ju önskat göra alla anställda på Weetabrickfabriken en tjänst. Genom att högt säga vad alla gick omkring och tänkte borde han ha blivit mer populär. Alla var ju egentligen nervösa inför det där med veckans sämsta arbetare. Rädda för att själva bli valda. Visst behövdes det någon sorts system för att sätta fart på de lataste odågorna på företaget. Det fanns naturligtvis alltid folk som inte förstod att göra rätt för sig och tjäna företaget enligt bästa förmåga. Men att slänga människor i en bassäng med sjökossor var bara så ologiskt. Kunde man inte istället säga till de som inte skötte sig på skarpen? Det hade alltid varit hans egen filosofi. En rejäl förmaning sammansatt av väl valda ord och formulerad med eftertryck hade gjort susen på honom själv när han var ung och oansvarig.

Men den viktigaste frågan nu var hur han skulle kunna återfå sitt anseende och bli en i gruppen. Norbert sökte frenetiskt i sitt inre efter alternativ. Så satte han pennan mot pappret och skrev med tveksam stil: JOBBA HÅRDARE. Kanske kunde det vara en metod.

Om alla såg och förstod hur duktig han var skulle de naturligtvis börja tycka om honom. De skulle berömma honom öppet, dunka honom i ryggen när han gick förbi och beundrande tala med varandra om hans stora insatser för företaget. Det värmde i Norberts bröst när han tänkte på hur det skulle bli. Problemet var bara att han redan jobbade väldigt hårt. Faktiskt hårdare än någon annan i sitt arbetslag. Han var där först på morgonen och gick sist på eftermiddagen och dessutom brukade han gå dit en stund om helgerna ibland. När han tänkte på hur mycket han faktiskt jobbade kunde han inte förstå hur alla hade skrattat så åt honom idag. Han vågade knappt tänka på hur skrattsalvorna hade ekat om han inte hade jobbat så hårt. En ny idé dök upp i Norbert. Återigen lyfte han pennan och skrev denna gång: BAKA EN KAKA. Något att ta med till fikarasten. Problemet var bara att företaget var så otroligt stort. Själv hade han bara varit i en bråkdel av alla lokaler. Det påstods att man inte ens genom att gå en hel dag kunde ta sig från ena änden av företaget till den andra. Inte kunde han baka åt alla tiotusentals anställda. Och om han inte bakade åt alla var det naturligtvis ingen idé att baka överhuvudtaget. Det kunde ju komma ut i veckobladet. Kanske skulle det kunna vändas emot honom. Norbert försjönk i grubblerier. Inifrån köket hördes några tysta pip följt av svaga krafsningar. Då slog det honom. Han skulle ta med Norbert Jr. och låta alla som var intresserade klappa honom och gosa med honom. På så sätt skulle ju de som gillade djur lockas till honom och han skulle kunna hitta några riktigt trevliga vänner. Det var förstås en alldeles enastående idé. Norbert Jr. var ju oemotståndlig med sin lurviga päls och sina små fjuniga tassar. Norberts hjärta bultade snabbare och med ett leende som fick mungiporna att rycka okontrollerat skrev han med stora bokstäver på pappret: TA MED NORBERT JR. och placerade det sedan på köksbordet där han redan hade ställt fram porslin till frukosten nästa morgon.

Übermann satt bakom sitt stora skrivbord och njöt av sig själv. Norbert var i sanning en riktig tillgång för företaget. Den perfekte syndabocken. Ingen tyckte om honom men alla tyckte om att se honom bland sjökossorna. Och det bästa av allt var att Übermann genom att växla veckans sämsta arbetare från Katharina till Norbert hade sänt en tydlig signal till alla upprorsmakare. För sådana fanns det dessvärre gott om på företaget. Under det senaste året hade obehagliga rykten börjat spridas genom korridorerna. Det påstods att fraktioner av nytänkare hade fått in en fot både på produktavdelningen och på marknadsföringsenheten. Eftersom bägge dessa delar av företaget låg under Übermanns ansvarsområde var varje tecken på missämja ett orosmoln för Übermann själv. Men nu hade han minsann visat dem att ingen gick säker. Han hade gett Norbert svar på tal efter hans fåniga protest. Vem som helst kunde när som helst koras till veckans sämsta arbetare, en utmärkelse han själv hade kommit på. Übermann skrockade förnöjsamt när han tänkte på sitt drag. Samtidigt fick han inte slappna av. Orosmolnen och anstiftarna fanns kvar och det var inte omöjligt att de skulle kunna växa sig ännu starkare. Men så länge han hade dataavdelningens tekniker på sin sida var det ingen omedelbar fara. Det var dataavdelningen som skötte mätningen av arbetarnas uselhet enligt ett oöverskådligt system av komplexa variabler. Ingen utom teknikerna själva påstods kunna förstå de hur de olika variablerna vägdes samman till en helhetsbild av varje anställds uselhet under senaste veckan. Ingen utom teknikerna och naturligtvis också Übermann själv.

Untenmann hade efter ceremonin dröjt sig kvar på arbetet och sammanställt en lista över möjliga meningsmotståndare på företaget. Han hade med seismografisk känsla för stämningar lagt märke till ett visst veck i pannan hos Übermann den senaste tiden. Detta veck brukade innebära oro och oro för Übermann betydde samtidigt oro för Untenmann. Dessutom var det så att Untenmann älskade listor i alla dessa former. Han brukade lista allt – från favoritkroppsdelar på pepparkaksgubbarna till kroppspositioner innan man somnar in. Han förde dessa listor på ett prydligt och samvetsgrant sätt.

Först började han med listplaceringen. Sedan kom själva företeelsen som han listat. Sedan kom ett betyg. Sist men inte minst kom själva motiveringen till listplaceringen och betyget. Alla dessa listor satte han systematiskt in i olika pärmar sorterade efter ämne och viktighetsgrad. Nu skulle han börja med en av de viktigaste listorna i hans liv: Fiendelistan. Han kunde inte riktigt bestämma sig för första platsen. Skulle det vara Udo på produktutvecklaravdelningen som ständigt tröttade ut företaget med sina krystade innovationer? ChokladWeetabrick, jordgubbsWeetabrick, Weetabrick som smälter i handen... dumheterna visste inga gränser. Eller kunde det vara Nicola på produktions- och logistikavdelningen som med sin vidriga populism, sin sparka-nedåt-och-kyssa-uppåtmentalitet nu börjat sikta på Übermanns mahognybord och Untermanns stol? Eller kunde det vara den överdrivet pragmatiske och nästan hädiskt inställsamme Petrus på marknadsavdelningen. Om det var någon som Untenmann avskydde så var det Petrus med sina vidriga förslag på hur man skulle kunna sälja in Weetabrick på nya marknader. Allt från isoleringsmaterial till mat för kaniner. Det ryste i kroppen på Untenmann över vilken respektlöshet det fanns bland vissa människor. Med Udo kunde man visserligen hysa lite överseende, han ägnade sig mest åt att finslipa smaksensationen av Weetabrick. Hos honom fanns ändå en vilja kvar att bevara det beprövade. Inget av detta fanns hos Petrus. Medan magsyran flöt upp i hans hals hamnade Petrus på förstaplatsen med motiveringen: en man som hotar framgång och tillväxt. Untenmann blev frustrerad. Det fanns ingen schwung i motiveringen. Petrus var självskriven till betyget och listplaceringen, men motiveringen var svår. Han försökte igen: för hädiska och omoraliska förslag som kommer att bringa oss alla på fall. Untenmann skruvade på sig. Listan skulle ju handla om hot mot hans regim, inte om vem som var osympatisk. Han började återigen skissa på en ny version av listan.

Rio eller Torben som han egentligen hette satt med sin ständige vapendragare och rödhåriga kollega Schanz eller Povl som han egentligen hette framför datorn. De båda klädde sig exakt likadant med samma frisyr. Den