Väktarna

Kapitel

1.

Jag tittade med avsmak ut genom bilfönstret. Det enda jag såg var träd, inte en tillstymmelse till civilisation så långt ögat nådde. Det här var inte rättvist. Jag kurade missnöjt ihop mig i baksätet på den slitna Volvon, en bil som mamma hade köpt enbart för den här flytten, och tittade på min mammas nacke. Hennes ljusa hår var uppsatt i en hästsvans och de små håren som lyckats smita bildade en lockig liten rand i nackens hårfäste.

Det var hennes beslut att flytta från Stockholm och ut på landet. Det var hennes beslut att jag, Nova Sommelius, skulle lämna alla mina vänner och börja om på nytt mitt sista år på gymnasiet, och dessutom när den sista terminen redan hade börjat. Jag kände inte en enda person på det här nya stället. Min gymnasieskola fanns inte ens på den nya orten. Ja, för det var en ort, vilket innebar att det var en hemskt liten plats. Om jag inte missminde mig var det cirka sjuhundra invånare i Månkarbo. Att jämföra det med Stockholm, eller den stadsdel jag kom ifrån, Hökarängen, var praktiskt taget en styggelse. Hökarängen var liv, avgaser, bilar, människor och nattöppna affärer. Det här var dött. Den enda ljusglimten var att det skulle ta mindre än tre timmar för mig att ta mig tillbaka till Stockholm med buss och tåg. Jag skulle åka tillbaka till mina vänner varje helg, det var praktiskt taget ett löfte.

Anledningen till denna flytt från storstaden och ut på landet var att min pappa hade dött ett år tidigare – något jag gjorde allt för att inte tänka på då det fortfarande smärtade så ofattbart.

Han hade blivit svårt misshandlad. Och han själv hade varit en underbar, lugn och snäll människa som aldrig hade gjort något för att skada en annan person. Han hade tittat på mig med sina bruna förstående ögon och lett en aning förebrående de gånger jag bevisat för honom exakt vilken annorlunda och excentrisk dotter jag var.

Våra liv hade förändrats helt en kväll då han hade varit på väg hem från sitt jobb som taxichaufför och sett några ungdomar slåss i centrala Stockholm. Min pappa som alltid varit en stark anhängare av civilkurage hade hoppat ur bilen och försökt medla mellan bråkstakarna. Så fort han nämnt ordet polis hade han blivit nedsparkad. Ja, det var åtminstone vad de icke handlingskraftiga vittnena hade sagt. Min pappa hade fått så många sparkar mot huvudet att han hade hamnat i koma och sedan blev min mamma tvungen att ta det svåra beslutet att stänga av respiratorn då det visat sig att min pappa var hjärndöd.

Bilden av min far i det vita rummet, i den vita sängen, med de vita sjukhuskläderna, med slangar överallt och pipet från de livsuppehållande maskinerna, hade för all framtid etsat sig fast i mig. Jag gjorde i dagsläget allt för att förtränga den. Det var inte så jag ville minnas honom. Istället ville jag minnas honom som personen som alltid hade haft svar på mina frågor, som alltid lyssnade och som alltid hade något nytt äventyr på g, som han alltid ville ta med sin dotter på. Det hade varit jag och mina föräldrar mot världen. De hade sedan jag varit liten invaggat mig i någon falsk illusion att det jämt skulle vara så. Ingenting kunde hända vår lilla familj. De hade haft fel.

Efter pappas död hade allt förändrats. Mamma hade till att börja med genomlidit ett mindre sammanbrott. Jag hade blivit avstängd psykiskt och under de första månaderna hade jag över huvud taget vägrat att prata om min pappas död. Jag kunde inte påstå att jag ville prata om honom så mycket nu heller. Det var för tidigt. Det skulle komma en dag när jag kunde prata om honom utan att börja gråta, då jag kunde vara lycklig över att jag fått ha honom i mitt liv så många år och enbart känna tacksamhet. Den dagen verkade i dagsläget väldigt avlägsen.

Efter månader av gråt, ilska och långsam acceptans, kom min mor fram till att vi skulle flytta från Stockholm till en plats där sådana våldshandlingar inte var lika vanliga.

Precis när jag trevande hade börjat leva igen, ringa mina vänner och börjat lämna hemmet beslutade mamma att vi skulle bo på en trygg plats, och denna trygga plats blev Månkarbo. Av alla förbannade platser i Sverige – en liten håla.

Min mamma fäste ett par gröna, trötta ögon på mig i backspegeln för att fortsätta diskussionen om flytten som jag påbörjat när vi satt oss i bilen i Stockholm. Även om du inte vill flytta, och jag förstår verkligen varför du inte vill, så bor vi i Månkarbo från och med idag. Där var den igen, den varnande glimten i ögat som sade åt mig att hålla mig på min kant.

Jag vet, muttrade jag. Det går inte direkt att missa.

Precis som mamma hade jag långt hår, ljusbrunt som lockade sig lätt i ändarna. Mina ögon var bruna, precis som pappas, och sådär lagom stora med långa ögonfransar. Jag hade en liten trubbig näsa och fyllig mun. Den var jag faktiskt ganska nöjd med och mina vänner, helst Klara, brukade kalla den för Pfeiffer-munnen, efter Michelle Pfeiffers mun. I övrigt var jag varken snygg eller söt, snarare någonting behagligt mitt emellan.

Men snälla, Nova, vad, förutom dina vänner, är det egentligen du kommer att sakna med Stockholm? Och varför envisas du egentligen med att sitta där bak? Det här kunde ha varit en trevlig resa om du inte hade tjurat. Hon trummade irriterat på ratten med sina långa, smala fingrar, något hon hade för vana att göra då hon var irriterad över något.

"Jag kommer att sakna allt med Stockholm, mamma. Och vad gäller bilresan så gillar jag att sitta i bak." Mamma suckade till svar och fortsatte att köra under tystnad.

Jag satte i mina Ipod-hörlurar och blängde ut genom fönstret. Jag kunde se att vi närmade oss målet då det var minimalt med bebyggelse på båda sidor av vägen. Åkrar och skog bytte av varandra och gjorde med jämna mellanrum plats för något hus. Detta ödsliga landskap hade en skrämmande effekt på mig. Jag kände hur något som liknade nervositet byggdes upp inom mig och ställde mig frågan vad jag egentligen skulle sysselsätta mig med på den här deprimerande platsen. Vart åkte man om man som bosatt i Månkarbo ville ha roligt? Svaret var självklart: bort från Månkarbo.

Små låga hus ledde oss, som genom en allé, in i samhället Månkarbo – det var villa efter villa. De enda hyreshus jag skymtade var små och målade i den grå färgskalan. Jag saknade genast de höga hyreshus som stod att finna i Stockholm.

Mamma svängde vänster ner på en liten väg direkt efter en gångtunnel. Till höger låg en liten vit affär i trä som påminde skrämmande mycket om en lanthandel. Jag gissade elakt att öppettiderna var ytterst begränsade och sjönk djupare ner i sätet väl medveten om hur pubertalt jag betedde mig för tillfället. Frågan om det här var samhällets enda affär dök osökt upp i mitt huvud men jag ställde den inte. Jag hade förvisso för mig att jag sett en mack på andra sidan vägen, en liten Preem-mack.

Det var dött på vägarna trots att det var lördag eftermiddag och människor faktiskt kunde ha anledning att ta till vara på ledigheten med en promenad. Men inte i Månkarbo tydligen.

Min mamma körde koncentrerat rakt fram och såg sig noggrant om innan hon svängde vänster i en y-korsning med en liten röd stuga mitt i y-et. Hur visste hon vägen?

Vi hann passera ungefär fem villor i en raksträcka på höger sida av vägen och ett långt buskage med två avfartsvägar, även de med villor längs gatorna, sedan var vi framme vid vårt hus. Det var ett gult trähus i två våningar med en stor trädgård som låg väl dold på baksidan utan risk för insyn. Då husen var betydligt billigare på denna plats än i Stockholm hade vi kunnat köpa ett relativt stort hus för pengarna vi fått för lägenheten i Hökarängen. Dessutom hade vi fått pengar över som vi hade handlat nya möbler för. Ett lysande sätt för mamma att muta mig inför flytten hade jag insett. Mamma hade dragit med mig till Ikea för att jag skulle välja ut fina saker till mitt nya rum. Eftersom att jag synat hennes bluff hade jag valt ett fåtal saker, som en ny matta, en krukväxt och en tavla. Om jag sedan gjorde mamma en tjänst och mig själv en otjänst genom detta lät jag vara osagt.

Mamma körde upp bilen på den grusförsedda uppfarten och parkerade framför vitmålade garagedörrar. Framsidan av huset skuggades av två enorma björkar och jag kisade upp mot dem när mamma klev ur bilen. Fastän jag inte såg några människor i de omkringliggande villorna kunde jag känna deras nyfikna blickar. De stod antagligen väl dolda bakom gardiner för att studera nykomlingarna. Jag muttrade några svordomar i mitt huvud innan jag motvilligt släntrade ur bilen för att hjälpa mamma med väskorna i bakluckan. Vi hade med oss de sista kläderna som legat i den nu tomma lägenheten i Stockholm och jag passade på att skänka en tacksam tanke åt flyttkillarna som skött resten av flytten utan min inblandning. Jag var även väl medveten om att mitt rum stod färdigt på övervåningen i detta skrämmande hus vilket fick mig att kasta en skeptisk blick upp mot fönstret som svart stirrade tillbaka på mig från mitten av ovanvåningen. Okej, det här skulle bli skitläskigt.

Nova, jag lovar att det här kommer gå bra. Du ska se att du kommer trivas i Månkarbo tillslut. Mamma log milt och klappade mig på axeln.

Jag stirrade på ängarna och skogen som ändlöst sträckte ut sig bortom baksidan av vårt hus. Vårt var det sista huset på gatan och sedan tog asfalten slut, därefter tog en grusväg vid som ledde bort mot vidsträckta åkrar och mörka skogar. Det här bäddade för mardrömmar, konstaterade jag bittert och följde mamma in genom den precis upplåsta ytterdörren. Helst eftersom jag varken gillade mörker, djur eller natur.

Hallen var ljus och långsmal. Den gav utrymme för en portal direkt till vänster som ledde in i det stora vita köket. Rakt fram fanns en liknande portal till ett vardagsrum med matsalsdel. Till höger om vardagsrummet låg ett litet rum som skulle användas som kontor, och lite längre till höger fanns en toalett. Direkt till höger när man klev in genom ytterdörren slingrade sig trappan upp till ovanvåningen. Jag kastade en skeptisk blick på den innan jag ställde ned den svarta plastresväskan med en duns bredvid mig. Golvet knakade oroväckande under mina fötter och en lukt, som den man kan känna i en svensk sommarstuga, slog emot mig – sådär halvt unket som då stugan varit igenbommad över vinterhalvåret. Jag skulle absolut spreja det här stället tills det luktade familjen Sommelius.

Den mörka mahognybyrån stod redan på plats i hallen med den tillhörande spegeln bredvid. Där jag ställt ned resväskan fanns skohyllan som hörde till byrån med en svart säck bredvid innehållandes våra skor. Det skulle bli lagom roligt att finna plats för dem. Jag kastade en trött blick på min mamma och begav mig upp för trappan för att se på mitt rum.

Trappan knarrade spöklikt för varenda steg jag tog och jag suckade tacksamt när jag nådde toppen av den. På ovanvåningen rådde ett kontrollerat kaos med flyttkartonger. Hall uppe stod på samtliga så flyttkarlarna kunnat organisera allt. En hög palm stod redan på sin plats vid balkongdörren. I utrymmet bredvid anade jag att min mamma skulle placera den mörka soffgruppen. Ju mer hemma jag kunde känna mig på denna främmande plats desto bättre.

Ovanvåningen rymde mitt sovrum, mammas sovrum, ett förråd och ett badrum. Mer utrymme än detta behövde vi inte. Mitt rum vette mot baksidan och var beläget direkt till vänster om samlingsrummet och badrummet. Jag kastade en tveksam blick på taket utanför min sovrumsdörr och insåg att vindsluckan var belägen just där. Det var ett ställe jag lovade mig själv att inte besöka. Jag ryste till och öppnade sedan den vita dörren till mitt rum.

Det var ett behagligt rum med en aning nötta vita tapeter. Mamma hade dock lovat mig en omtapetsering, om jag så önskade, allt för att jag skulle trivas på denna hemska nya plats. Det fanns tre inbyggda garderober med vita dörrar direkt till höger och rakt fram fanns ett stort fönster som gav utsikt ut mot trädgården och den oändliga skogen som sträckte ut sig bortom denna. Min säng stod temporärt placerad till vänster med gaveln vid den bortre väggen och jag insåg att det var en perfekt plats – där skulle den få stanna.

Mitt på golvet stod tre kartonger på varandra med texten Novas rum. Jag fick svårt att hålla mig för skratt. Som om flyttkillarna hade vetat vem Nova var. Möjligtvis hade mamma informerat dem om vart Novas rum var beläget. Hon var ganska duktig på att organisera och få sin vilja igenom.

Mitt vitlaserade skrivbord stod under fönstret och den vita tjocka, nya, mattan stod ihoprullad och lutad mot ett hörn i rummet. Den vita byrån var placerad direkt till vänster där jag avgjorde att den skulle få stanna.

Se vad lätt det var att komma i ordning.

Jag skrattade åt min egen sarkasm innan jag slog mig ner i den mjuka svarta tygfåtöljen och tittade på förödelsen. Det här skulle inte bli roligt. Det fanns miljoner saker att packa upp, och det bara i mitt rum. Sedan var det resten av huset.

Efter att ha spenderat de närmsta två timmarna med att ställa i ordning mitt rum galopperade jag nerför trappan för att se hur långt min företagsamma mor hade kommit. Hon hade inte kollat till mig en enda gång vilket fick mig att anta att hon sysslade med samma sak som jag gjort, i något av husets alla rum.

Jag var svettig och kände för att ta en dusch men insåg att det var en omöjlighet då jag inte hade någon aning om vart handdukarna låg någonstans.

Mamma var i köket och packade upp porslin. När hon såg mig log hon stressat och lyfte upp några glas från en av kartongerna.

Du var ju borta en mindre evighet, muttrade hon. Kan du ge mig en hand? frågade hon sedan och gjorde en svepande rörelse över de fyra kartongerna.

Jag släpade motvilligt fötterna efter mig på min väg mot kartongerna. Jag hatar att packa och jag hatar att packa upp, sa jag missnöjt.

Men snart är vi klara med köket och då kan vi åka och handla, sa mamma sådär coachande optimistiskt som jag avskydde.

Handla? frågade jag med sarkastiskt röst. I den där lilla lanthandeln då eller? Är den ens öppen?

Var inte sådär, Nova. Det är klart den är öppen, log mamma och öppnade ett tomt skåp för att packa in tallrikar.

Affären var stängd, den hade stängt klockan tre och var helt stängd på söndagar. Vi blev tvungna att ta bilen till ett lite större, men fortfarande skrämmande litet ställe kallat Tierp. Det var där jag skulle gå i skolan och det kändes inte okej någonstans.

Ju närmare vi kom Tierp desto mörkare verkade himlen bli och jag var säker på att det var gudarna som försökte varna mig. Tierp låg drygt en mil norr om Månkarbo. Åt fel håll med andra ord. Jag var minst sagt missnöjd med det faktum att jag skulle bli tvungen att åka buss till skolan varje morgon. Okej, i Stockholm hade jag åkt tunnelbana, men det gick inte att jämföra med att åka en skruttig buss längs den här glömda och nedlagda E4:an.

Mamma jobbade på Swedbank i Uppsala, så där fanns ingen hjälp att hämta. För att vara fullständigt rättvis kanske jag borde tvinga henne att söka jobb i Tierp så att hon kunde skjutsa mig varje morgon. Nåja, det kanske skulle bli svårt med tanke på att det här var min sista termin. Inget tyngre argument direkt.

Tierp var väldigt grått och tomt. Det fanns förvisso några människor, till skillnad från Månkarbo där det varit helt tomt. Vi parkerade på en stor parkering bakom en stor ICA-affär – bättre än den lilla lanthandeln i Månkarbo. Det hade inte varit några problem alls att hitta en affär, Tierp bestod bara av ett stort centrum med olika affärer, sedan var detta centrum omgärdat av hyreshus. Bortom hyreshusen började villakvarteren. Risigt, var det ord som dök upp i mitt huvud. Jag hade inte för avsikt att tillbringa någon tid, förutom skoltid, i Tierp.

Bredvid den stora parkeringen fanns ett stort gammalt trähus med vitflagnande färg. På en gammal sjuttiotalsskylt stod ordet Gästis. Min gissning var att det var en restaurang av något slag men jag lovade mig själv att aldrig gå in och se efter.

Mamma hade redan börjat gå mot dörrarna på ICA. Parkeringen var belägen på baksidan av affären och vi var tvungna att gå genom en portal till en så kallad affärsgata. Jag skulle mer kalla den en stig. Där fanns låga affärer, inte mer än en våning höga, på rad. Det var ICA, Systembolaget, Posten; över gatan låg Swedbank, en liten skoaffär och en begravningsbyrå.

Det här var hemskt. Jag beslutade mig snabbt för att boka första bästa tågbiljett till Stockholm. Jag kände ett starkt behov av att andas avgaser. Jag kunde ge Månkarbo och Tierp den här helgen, men resterande helger tänkte jag tillbringa långt härifrån. Och varför i hela friden glodde alla som passerade oss? Hade de aldrig sett människor förut? Tänk om det var så illa att alla på den här gudsförgätna platsen faktiskt kände igen varandra och genast insåg att vi var nykomlingar? Jag ryste till och hoppades att omgivningen inte såg det allt för mycket.

Affären såg ut som vilken ICA-affär som helst och jag slet åt mig en röd korg för att plocka åt mig det jag ville ha. Mamma höjde på ögonbrynen och gick ut ur affären igen för att hämta en kundvagn. Jag stod otåligt och väntade i en korridor med pasta på ena sidan och blommor på den andra. En blomma skulle jag ha. Kanske väldigt onödigt i jämförelse med mat, men jag hade inte haft en blomma i mitt rum i Stockholm. Nu när vi bodde på landet kanske det skulle passa. Jag tittade på de klassiska affärsblommorna som antagligen skulle dö efter en vecka. Efter lite funderande valde jag en lättskött garderobsblomma. Gröna fingrar hade jag inte.

Det var ganska många som handlade och jag var säker på att varenda person iakttog mig och min mamma där vi vandrade fram mellan hyllorna. Vampyrerna har anlänt till staden. Jag flinade roat åt mitt eget skämt. Kunde det verkligen vara så illa att alla kände varandra på den här platsen och att vi var direkt utpekade som nykomlingar? Jag rättade till min lila tröja över de svarta jeansen och drog ner den svarta kepsen så att den skymde ansiktet. Jag var tacksam att jag valt vita sneakers och inte några av mina pumps som hade ekat högt mot det hårda golvet i affären.

Så långt hade dock inte mamma tänkt. Hon hade högklackade pumps på sig och såg inte det minsta lantlig ut i sin svarta kjol, svarta strumpbyxor och det vita linnet med tillhörande kavaj. Det hade trots allt varit en ovanligt mild vinter i hela landet och ute var det praktiskt taget något som kunde kallas kallare vårväder, och med tanke på att mamma var bankkvinna borde det inte uppstå några frågetecken kring hennes klädsel. Min mamma var alltid finklädd, vad hon än skulle syssla med. I Stockholm höjdes absolut inga ögonbryn över ett sådant faktum, men här i Tierp verkade det skapa en hel del uppmärksamhet. Männen vände sig om, kvinnorna höjde på omålade ögonbryn. De flesta av kunderna i den här affären såg praktiskt taget nyvakna ut. De hade dragit på sig de första myskläder de kommit över och sedan gått ut i dem.

Mamma uppmärksammade dock inget av detta utan koncentrerade sig på sitt handlande medan jag motvilligt släntrade efter och snabbt drog åt mig det jag ville ha. Den här shoppingturen fick gärna vara över snart.

Vill du ha bananer? frågade hon med sin behagliga röst och stannade till vid en minimal fruktavdelning.

Visst, svarade jag lågt och fortsatte att vandra medan mamma vred och vände på bananerna.

Väl i kön var det fritt fram för samtliga att syna nykomlingarna. Om det störde mamma så visade hon inte det. Istället packade hon upp varorna på bandet och gav kassörskan sitt typiska bankleende. Jag packade ur min egen korg och slängde upp den på en trave med röda korgar.

Några killar i min ålder log inbjudande mot mig och jag vände mig snabbt om och gick till slutet av bandet för att packa. Mamma betalade och tittade tacksamt på mig som redan var färdig för avgång. Herregud, det fanns ingenting som kunde få mig att stanna längre än nödvändigt i den här affären. Och vad gällde killarna i kön fick de gärna vända sin uppmärksamhet någon annanstans.

Det där var väldigt intressant, sa jag med höjda ögonbryn när jag satte mig i passagerarsätet i vår bil.

Mamma hivade in kassarna i baksätet på bilen och slog igen dörren, därefter gled hon in bakom ratten. Det är ett litet ställe, Nova. Du får räkna med sådant i början. Snart kommer alla känna oss och då är vi inte längre av intresse.

Jodå, det var jag helt säker på. Min mamma hade dolda talanger då det gällde umgänge. Vart hon än befann sig lyckades hon alltid hitta nya bekantskaper. Kaffevännerna skulle inte lysa med sin frånvaro under lång tid i Månkarbo.

Jag hoppas verkligen att du har rätt, mamma. Jag lutade trött huvudet bakåt efter att ha gömt mig bakom mina solglasögon. Jag tänkte på skolan och det faktum att jag skulle börja kommande måndag. Fruktansvärt med tanke på att jag inte kände en enda person och att det redan hade gått nästan två veckor av terminen. Det var så mycket bättre att börja samtidigt som alla andra eventuella nykomlingar. Nu skulle jag bli den stora nykomlingen. Var det något jag verkligen hatade så var det att stå i centrum. Eller ja, åtminstone vid sådana här tillfällen.

Den första hjälpsamma, eller nyfikna, grannen kom när vi stod och plockade ut påsarna ur bakluckan på bilen. Hon bodde i den gula villan som låg på den högra sidan av vägen på tvärgatan som gick rakt upp från vårt hus. Det svarta haklånga håret blåste i vinden och ett hjärtligt ansikte sprack upp i ett leende när hon nådde vår uppfart.

Hej! Så trevligt att äntligen få se de nya grannarna, log kvinnan och sträckte fram en hand för att hälsa. Hon hade på sig ett par grå mysbyxor och en blå träningsjacka. Jag noterade snabbt att vår granne såg väldigt bra ut. Jag heter Lisbeth, det är trevligt att träffas.

Mamma log sitt bankleende igen och sträckte fram handen. Jag visste att mamma såg fram emot att stifta bekantskap med grannarna. Hon var inte typen som satt hemma i ensamhet utan skulle med all sannolikhet bli djupt involverad i ortens alla angelägenheter. Och jag för min del tänkte inte involvera mig i några angelägenheter över huvud taget.

Jag heter Maria Sommelius och det här är min dotter Nova. Mamma gjorde en gest mot mig och jag klev motvilligt fram för att presentera mig.

"Jag kom egentligen för att hälsa på er och se om ni behöver någon hjälp. Och det är inget jag frågar för frågandets skull. Jag menar det verkligen. Lisbeth lyckades verkligen att se allvarlig ut för att understryka det hon sagt och mamma tackade. Det är verkligen snällt av dig att fråga, Lisbeth. Nu har vi packat upp en hel del. Men när vi är färdiga skulle det vara trevligt om du ville komma över på en kaffe så jag kan få lite mer information om grannskapet här", log hon.

Jag log diskret. Min mamma ödslade ingen tid alls, det var bara en tidsfråga innan hon blev Maria med hela Månkarbo.

Hur gammal är du, Nova? frågade Lisbeth sedan och log prövande mot mig. Jag log sådär lagom tvunget tillbaka och svarade att jag hade fyllt arton i september.

Så du är arton alltså? Då är du lika gammal som vår son Johnny, han fyller nitton i juni. Vad går du för linje på gymnasiet? Lisbeth lät väldigt uppspelt över det faktum att hon hade funnit en gemensam nämnare och jag såg att hon väntade ivrigt på mitt svar.

Samhällsvetenskapliga, svarade jag lugnt, sista året. Jag kastade en liten blick mot min mamma som hade precis det nöjda leende jag väntat mig att få se.

Perfekt, det gör Johnny också. Då kan ni ta er till skolan tillsammans så slipper du känna dig uthängd första dagen.

Det lät ju faktiskt riktigt bra. Om jag hade sällskap kunde jag definitivt känna mig lite mer stabil när jag klev in i klassrummet första dagen. Värre var att vara helt utlämnad till vargarna. Jag bestämde mig för att jag absolut skulle hälsa på Johnny senast dagen därpå så att jag kunde vara lite bekant med någon på gymnasieskolan.

Mittemot oss bor en till artonåring, Emily Berg, och på tvärgatan innan bor Rebecka Karlsson, också arton, informerade Lisbeth snabbt. Jag kan lova dig att du inte kommer att sakna umgänge här, Nova, försäkrade hon.

Min mamma fyrade av sitt mest nöjda leende och lyfte upp påsarna från marken. Jag måste få in varorna. Men kom över när helst du känner för det. Kaffebryggaren står redan riggad, sa hon varmt och gick in med mig tätt efter. Det fanns ingen risk att jag skulle stå kvar och hålla kallpratet vid liv.

Lisbeth gav oss en blick som sa att hon inte kunde vänta, för att sedan vända på klacken och ta sig tillbaka till sitt hus. Jag var säker på att telefonerna skulle gå varma i grannskapet. Senaste nytt! Lisbeth var först med att byta några ord med de nya grannarna.

2.

När jag lade mig för att sova den första natten i det nya huset kändes det som om rummets alla skuggor hängde över mig – som om de funderade över om jag verkligen skulle få tillåtelse att bo i deras rum. De lyckades göra mig osäker. Jag var vettskrämd.

Utanför hördes så många obekanta ljud och inte en endaste bil. Det var trafik jag var van vid att höra, underbara ljud från diverse motorfordon dygnet runt. Denna ödsliga tystnad skrämde slag på mig. Det knarrade både i och utanför huset och fastän jag lade en av mina kuddar över huvudet tyckte jag mig höra steg av människofötter utanför min dörr – detta trots att mamma somnat för länge sedan. Och var det något som rörde sig på baksidan av vårt hus? Jag stelnade till i sängen.

Det mörka fönstret gapade tomt ut mot åkrarna och jag lovade skräckslaget mig själv att köpa persienner snarast. Under tiden skulle jag välja ut ett par långa gardiner att täcka över fönstret med.

Någon gång måste jag trots allt ha somnat, för när jag vaknade sjöng fåglarna utanför mitt fönster och solen kastade sitt varma sken över vårt gula hus. Barnröster trängde in i huset och jag anade att det fanns en mängd barn som redan var ute och lekte i samhällets trädgårdar. Jag trevade trött efter min mobiltelefon för att se vad klockan var. Den var bara fem över nio och det fanns ingen mottagning här. Varför hade jag inte lagt märke till det dagen före? I och för sig hade jag inte använt telefonen då insåg jag. Ett enda streck för mottagning markerades, det skulle innebära en mängd problem. Jag hade Comviq – vad skulle man ha i Månkarbo för att mottagningen skulle ligga på en tolerabel nivå?

Det grå linoleumgolvet var kallt när jag satte mina bara fötter mot det. Jag trippade på tåspetsarna bort till mina nu fyllda garderober. Där letade jag fram ett par mjuka tofflor och drog på mig en vit stor t-shirt. Det hade varit min pappas tröja och jag hade vandrat omkring i den långt innan pappa hade gått bort. Nu kunde jag praktiskt taget inte sätta på mig den utan att känna ett smärtsamt sting i hjärtat. Jag inbillade mig att den fortfarande luktade som min pappa, trots att han inte hade använt den på säkert två år, trots att jag tvättat den tusentals gånger. Mina ögon fylldes av envisa tårar, jag bet ihop käkarna för att ta kontroll över sorgen och lämnade sedan mitt rum.

Mamma var redan i köket med radion på låg volym. Hon lagade en omelett och hade vinklat persiennerna en aning med tanke på insynen.

Jag gled ner på en vit köksstol och vilade kinden mot ena handen. Vad lagar du, mamma? frågade jag med morgonraspig röst. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med den här dagen och det gjorde mig fruktansvärt deprimerad. Ledig dag i Månkarbo, jippi.

Mamma vände sig om med ett positivt leende. Omelett med champinjoner och ost. Gott va?

Väldigt, log jag och hällde upp apelsinjuice i våra glas. Genom persiennernas glipor kunde jag se grannbarnen leka ute på gatan och ett fåtal vuxna som rörde sig i de närmsta trädgårdarna. Folk var uppenbarligen ute tidigt och flera stycken kastade nyfikna blickar mot vårt hus. Det skulle jag ändra på ögonblickligen. Jag ställde mig upp och skulle precis sluta persiennerna helt när en svart svindyr Mercedes åkte förbi på gatan utanför. Den kom från den grusade vägen och åkte in mot samhället. Rutorna var tonade vilket gjorde det omöjligt att se in i bilen. Okej… det var ju en kontrast, mumlade jag. Vem i hela friden på den här gudsförgätna platsen ägde en sådan dyr bil?

Mamma skar upp omeletten och lade upp på våra tallrikar. Vad för något?

Inget speciellt egentligen. Jag tyckte bara att bilen som åkte förbi inte riktigt smälte in med de övriga ’Svensson-bilarna’ här. Kanske en besökare, log jag skämtsamt.

Mamma satte sig ner med en suck och började äta. Om jag inte vore säker på att vi kommer att trivas här hade jag aldrig flyttat, Nova. Snälla ge det en chans, för min skull. Hon tittade på mig med en bedjande blick och jag kunde inte låta bli att skratta lätt.

"Jag ska, mamma, även om jag tvivlar på att det kommer att lyckas."

Ett försök är det enda jag kräver, Nova, inget mer. Om det skulle visa sig att du verkligen kommer vantrivas här, så lovar jag att vi kommer att flytta tillbaka till Stockholm.

Mamma, plåga inte dig själv nu. Om jag skulle vantrivas här så kan jag flytta själv. Jag är myndig som du kanske minns. Jag log retsamt och drack ur mitt glas.

Om du tror att du kommer att vara redo att flytta hemifrån bara för att du fyllt arton så tror du fel. Dessutom måste du kunna försörja dig först.

Jag himlade med ögonen. Det var inte första gången vi hade den här diskussionen så jag började prata om de resterande flyttkartongerna och snar installation av tvättmaskinen istället.

Jag hade inte mer än duschat förrän det ringde på ytterdörren. Perfekt, mamma hade redan börjat bjuda in grannskapet. Det här innebar att varje dag skulle vara den andra lik, och vårt hus skulle alltid vara fullt med kaffedrickande gäster. Toppen.

Jag gick fram till min rumsdörr och låste den. Frågan var om jag över huvud taget skulle lämna rummet idag? Förutom kommande hungerproblem fanns det ingenting som stoppade mig. Jag krängde på mig ett par ljusblå jeans och ett vitt åtsmitande linne. Håret blåste jag torrt och slängde upp i en hästsvans. Mina bruna rådjursögon stirrade tillbaka på mig i spegeln från ett blekt ansikte. Nåja, jag såg ändå skaplig ut, det kunde jag medge även för mig själv. Fanns det möjligtvis ett solarium i Månkarbo, eller skulle jag bli tvungen att ta mig till den gudsförgätna platsen Tierp för att hitta ett? Det var ju åtminstone någon nytta jag kunde ha av min mammas nyfunna kaffevänner.

Jag gick till mitt skrivbord och öppnade den enda lådan i det. Där hade jag lagt allt mitt smink och min brun-utan-sol. Självklart skulle dessa prylar flyttas till badrummet, men just i det här ögonblicket var jag glad över att slippa lämna mitt rum. Gudarna visste vilka som rörde sig runt i vårt hus just nu?

Efter att ha smort in ansikte och dekolletage med brun-utan-sol, tog jag mig tid att måla tånaglarna ljust rosa. Vid det laget hade ansiktet torkat och jag kunde sminka mig. Allt för att dra ut på nedgången. Framsteget var åtminstone att jag faktiskt hade bestämt mig för att gå ner. Jag insåg att jag omöjligt kunde sitta instängd här hela dagen.

Trappan knarrade ljudligt när jag försökte att gå nerför den med lätta steg. Toppen verkligen. Nu skulle alla veta att jag var på väg.

Det var precis så illa som jag hade väntat mig. I köket satt Lisbeth från dagen innan tillsammans med min mamma och en annan brunhårig, och aningen rund, kvinna som presenterade sig som Lena Berg. Bredvid Lena Berg satt hennes ljushåriga dotter Emily Berg.

Jag tänkte att du skulle få träffa andra i din egen ålder innan första skoldagen imorgon, kvittrade min vidrigt hjälpsamma mamma och gav mig en förhoppningsfull blick.

Väldigt snällt av dig, sa jag sarkastiskt, men jag log ändock mot Emily. Hon såg snäll ut och möjligtvis var det positivt att alla inte var främlingar för mig när morgondagen kom.

Jag försökte få hit Johnny också men han hade annat för sig, log Lisbeth älskvärt.

Jag nickade. Som om en artonårig kille skulle följa med sin mamma över på kaffe hos de nya grannarna. Den tanken var faktiskt skrattretande.

Emily ställde sig upp och visade sig vara lika lång som jag, vilket är typ 175 centimeter. Hon log prövande och nickade mot ytterdörren. Vill du följa med ut en sväng? Jag kan visa dig runt lite, kanske presentera dig för Rebecka. Hon bor bara en gata bort.

Absolut, svarade jag med ett leende. Aldrig att jag skulle tacka nej till friheten, och jag var ju dessutom tvungen att göra det bästa av situationen.

Jag lade märke till att Emily var klädd som jag; jeans och en svart tröja. På det viset skulle jag inte sticka ut i alla fall och det var jag tacksam över. Var det något en vanlig tonåring ville så var det att smälta in. Jag tillhörde inte undantagen. Jag skyndade mig att dra på skorna och jackan i hallen och gå efter Emily.

Ha det så trevligt, sa mamma och Lena i kör och jag kunde riktigt höra hur nöjda de var.

Emily visade sig vara riktigt trevlig och jag tackade min lyckliga stjärna att vi bodde så nära varandra – bara över gatan. Precis som jag misstänkt var inte Månkarbo stället för en tonåring, men Emily själv hade inte så många klagomål. Hon pluggade samhällsvetenskapliga linjen, precis som jag och Johnny (vem han nu var?), och ville till största del koncentrera sig på studierna just nu. Hon berättade att hon inte såg sig själv som den äventyrliga typen – men de gånger hon ville hitta på något roligt åkte hon till Uppsala. Emily konfirmerade för mig att Tierp inte var platsen man åkte till om man ville ha trevligt. Enligt henne var det ett djupt deprimerande ställe som enbart dög till skolgång.

Rebecka bodde längst ner till vänster på tvärgatan nedanför. Huset var rött med svart fönsterbläck och hon bodde där ensam med sin mamma. Emily berättade snabbt att Rebeckas pappa hade träffat en annan kvinna på jobbet och flyttat till Uppsala. Rebecka var hos sin pappa varannan helg och en del av sommarlovet. Hon tyckte dock inte om den andra kvinnan det minsta varför hon såg till att spendera minimalt med tid i hennes närhet.

Jag vandrade bredvid Emily på den knastrande asfalten och njöt både av den friska, kyliga luften och hennes sällskap. Det syntes inte till en enda människa och för tillfället passade det mig alldeles utmärkt. Jag anade att jag skulle få min beskärda del av nyfikna grannar ändå under min tid i Månkarbo.

Emily tryckte på ringklockan bredvid den svarta ytterdörren och väntade. En mörkhårig kvinna öppnade – hon var i fyrtioårsåldern och hade snälla blå ögon. Hennes hår var antagligen färgat mörkt, men hon passade förträffligt i det. Hon tittade nyfiket på mig och log. Jag gissar att du precis har flyttat in i det gula huset längst ner på gatan? Jag heter Anna-Stina Karlsson. Trevligt att träffas. Jag tog den framsträckta handen med ett leende och skymtade en stor öppen hall bakom kvinnan. Golvet var av marmorlik linoleum och gav ett lyxigt intryck.

Du får hälsa din mamma sedan att hon är välkommen på kaffe när helst hon vill, tillade Anna-Stina."

Jag är säker på att hon kommer bli väldigt glad att höra det, försäkrade jag och kastade en snabb blick på Emily som stod tyst bredvid mig.

Vart är Rebecka? Jag tänkte presentera Nova för henne, sade hon lugnt. Det var uppenbart att Emily och Anna-Stina kände varandra väl. Jag kunde slå vad om att Rebecka och Emily hade vuxit upp tillsammans.

Hon är uppe på sitt rum, det är bara att knacka på.

Anna-Stina gick in i det öppna köket som var beläget till höger om hallen. Emily gick före mig uppför den mattbeklädda trappan och tog vant till höger när hon kom upp. Hon knackade lätt på en av två ljusbruna dörrar som låg bredvid varandra och fick höra ett högt kom in.

Rebecka hade