Genjakt: Från växter & frön till mikrober & pollen…

FÖRKORTNINGAR

1

Shamil Magomedov satte sig på sängkanten. Det var tidig morgon och fortfarande mörkt. Han tittade nymornat ut genom hotellfönstret och konstaterade att det var länge sedan någon tvättat fönster där! Även här på 15:e våningen hade luftföroreningarna lämnat synliga avtryck, fast snart skulle morgonsolen göra utsikten något lite mer tilltalande. Han funderade på nattens äventyr och kände sig ganska nöjd. Hans tillfälliga lokala partner hade varit duktig för de hade nog lyckats hitta de aktuella datafilerna; fantastiskt! Shamil undrade varför han inte hört någon signal från sin andra mobil. Inte heller kunde han se något från sin utsiktsplats på hotellrummet mot universitetsparken. Enligt planen skulle ju den inprogrammerade drönaren ha slutfört sin del av uppdraget för en halvtimme sedan – i den andra änden av staden. Kunde något ha gått snett? De hade ju varit så noga …

Shamil tog sig om hakan och märkte att skäggstubben kändes både lång och sträv. Det var länge sedan han rakat sig och han kände sig smutsig och trött efter den senaste aktiviteten och såg med förväntan fram emot en lång, varm dusch. Han drog av de korta, svarta kalsongerna, gick in i badrummet och vred på duschens varmvattenkran. Det bubblade och fräste i ledningarna men det kom bara några spridda skvättar av vatten. Han öppnade kranen för fullt men den rännil vatten som sipprade fram var knappt halvljummen. Shamil prövade försiktigt med tårna. Fan också; lyxhotell som inte hade tillräckligt med varmvatten!

Han skruvade upp kallvattenkranen och där kom visserligen vatten men det var en otäckt, ljusbrun vattenstråle; inte särskilt inbjudande att ställa sig under. Satans lyxig hotellkedja som tog bra betalt men egentligen struntade i service för sina gäster. Å andra sidan hade han bott på många andra hotell med sämre standard, men han skulle klaga när han kom ner i receptionen. Fast, han visste vad de skulle säga – vis av tidigare erfarenheter från statushotell i så kallade utvecklingsekonomier. Sorry sir, vi har haft tekniska problem med vårt pumpsystem som snart ska vara lösta . Shamil stängde resolut av båda vattenkranarna. Han började i stället med en normal, men snabb, ansiktstvätt och rakningen fick göras utan varmvatten. Han masserade ut raklöddret och började dra några snabba drag med den billiga BIC-rakhyveln.

PANG! Han hörde ett förfärligt brak och det verkade även som hotellbyggnaden skakade till. Snabbt gick han fram till fönstret och tittade ut och ner i halvmörkret, där han noterade att en svart rökpelare steg upp från marken flera kvarter bort på universitetsområdet. Han log i mjugg; så där ja, det borde ha fungerat men det tog längre tid än vad han trott. Han tittade på den nyinköpta piratkopian av Rolexklockan på sin vänsterhand; den visade 0452. Nåja, huvudsaken var att planen hade fungerat. Han drog åter handen om hakan – och fick massor av kladdigt raklödder på fingrarna. Usch! Shamil återvände snabbt till badrummet och slutförde rakningen; nu med ett milt leende på läpparna. Han torkade snabbt av sig, borstade tänderna och testade hotellets eau-de-cologne i den traditionella plastförpackningen. Den fick duga nu när han reste med minimal packning. Idag struntade han även i ansningen av den korta, svarta mustaschen, den fick anstå till hemkomsten, men han drog kammen genom det kortsnaggade svarta håret. Han kastade ett snabbt öga på sitt vanliga armbandsur, en Swatch-klocka på högerhanden. Det visade 0655 så de båda klockorna gick inte exakt rätt i den nya tidzonen. Samtidigt var det normal tid för hans frukost, som han ville äta nere i restaurangen. Fast nu kunde han börja koppla av från nattens anspänning, även om han var osäker om allt gått helt enligt planerna.

Medan Shamil tog på sig sina kläder funderade han över gårdagens aktiviteter. Han drog på sig sina mörkblå jeans, satte på sig den vita t-tröjan och den ljusblå pullovern av bästa kvalitet, inköpt i den tullfria butiken i Kiev. Slutligen stack han ner fötterna i sina svarta kängor med kraftiga lädersnören, som han drog åt rejält av gammal vana. Av tidigare erfarenhet ville han att skodonen skulle sitta perfekt för det fall han skulle tvingas till en snabb promenad eller språngmarsch.

Shamil erinrade sig gårdagens lilla promenad då han hastigt passerat området mitt emot. I detta Sheratonområde hade fattiga människor bott länge i sneda plåtskjul och spruckna lerhus, men det var nu aktuellt för nybyggnation. Marken skulle jämnas och nya bostäder skapas i den alltmer expansiva huvudstaden. Det innebar att alla fattiga som bott i rucklen runt statushotellet fick flytta. Visserligen erbjöds vissa av dem ersättningshus, men kostnaderna för flytten blev oöverstigliga, när man inte ens hade inkomster att betala flytten.

Han hade läst att lån kunde sökas men hur skulle de kunna återbetalas om regelbunden inkomst saknades? För dem som helt enkelt bara ockuperat marken och byggt svartbyggen gavs överhuvudtaget inte någon lånemöjlighet. Enligt obekräftade uppgifter bodde här mer än 200 000 i månhus – som de kallades för att de byggts i månljuset under mörkrets timmar och därför saknades i officiella register. Därför kunde de inte erbjudas något ersättningsboende – de ägde ingenting!

Shamil grimaserade illa. Tänka sig att folk flyttade in till staden för att få det bättre och sedan bara kunde slängas ut och bort– som om man inte ens existerade. Det fanns mycket kvar att göra för en social utveckling värd namnet, ett problem han kände igen från sin egen bostadsort. Fast han var omedveten om att ungefär hälften av Addis Abebas mer än tre och halv miljoner innevånare uppskattades leva i slumområden. Förvisso var urbanisering ett växande globalt problem som han sett nog av på andra ställen, i många fattiga länder!

Shamil tog på sig sin svarta, mjuka skinnjacka och gick ut i korridoren mot hissen, där han tryckte på upp-knappen. Han väntade en stund men insåg snart att här var det vänteläge, inga lampor lyste och ingen hiss anlände. Kanske var det fel på elektriciteten. Man får hoppas att dieselaggregatet var igång så restaurangen åtminstone kunde servera morgonkaffet, tänkte Shamil. Nå, då återstod de interna brandskyddstrapporna de femton våningarna ner till restaurangen. Att gå nedför trapporna var acceptabelt under rådande omständigheter. Han hörde fortfarande sirenerna från både brand- och polisbilar då han släntrade nerför trapporna. Intressant att han inte hört något i samband med den tidigare genomförda drönarattacken. Hoppas bara att den haft planerad, avledande effekt i den andra delen av huvudstaden!

När Shamil kom ner i receptionen, något irriterad på den långsamma trappvandringen, såg han åtskilliga poliser utanför entrén. Några hade även kommit in och stod vid receptionsdisken i hotellet och meddelade att ingen fick lämna byggnaden. Han beslöt då att inte framföra några klagomål utan gick direkt in i restaurangen och beställde sin frukost. Kaffet kom snabbt och han drack med välbehag. Tänk, vilken skillnad att få lokalt producerat kaffe med varm mjölk så här direkt på morgonen! Han frågade servitören varför det var poliser utanför. Men han skakade bara på huvudet; kanske visste han ingenting eller så var hans engelska inte så bra.

Nåja, tids nog skulle Shamil få veta fler detaljer. Nu kunde han börja drömma om sitt svällande bankkonto med amerikanska dollar på den välkända banken på Jungfruöarna med höga krav på integritet. Sedan skulle det vara lätt att överföra en del av pengarna till arbetsgruppens förfogande. Själv skulle han inte bli lottlös och tillskottet behövdes verkligen där hemma. Med dessa framtidsutsikter kunde dagens frukost verkligen avnjutas med två vändstekta ägg och välstekt bacon. Det var inte många gäster så här dags och flera av servitörerna stod bara och väntade men hans service var faktiskt riktigt effektiv; i synnerhet med notan, som kom färdigskriven redan innan han fått påfyllningen av kaffe. Han tog några extra koppar kaffe för att kunna sitta kvar och se vad som hände utanför hotellet.

Shamil såg sig omkring, reste sig från bordet och gick fram mot den polis som fortfarande stod på vakt vid receptionen. Konstapeln berättade att polisen ville träffa alla hotellgäster under förmiddagen. Ingen fick lämna hotellet förrän de talat med Ato Girma, en poliskommissarie. Shamil undrade försynt vad som hänt och om han möjligen kunde få tala med kommissarien direkt. Han tänkte på sitt redan inbokade eftermiddagsflyg ut ur landet. Han såg ut genom hotellingången men kunde inte ens upptäcka någon tidningsförsäljare som normalt fanns där. Å andra sidan skulle det inte kunna stå något intressant i dagens nummer av Ethiopian Herald, den statskontrollerade tidningen.

Konstapeln viftade bort honom genom att säga att receptionen skulle höra av sig när det var dags. Ni får vänta på ert hotellrum hade han sagt. Shamil svor inombords och gnisslade tänder men gav konstapeln en kort nick att han förstod situationen. Förseningen innebar problem som han inte kalkylerat med.

Han måste tillbaka på rummet och hinna göra sig av med den extra mobiltelefonen, som varit ett arbetsredskap. Den innehöll ett antal bilder på målet för insatsen samt kommunikation han haft med sin lokala partner. Shamil beslöt att avvakta med att kontakta sin partner på den andra mobilen. Det var oklokt just nu. Han gick bort mot hotellhissarna, noterade snabbt att ingen annan stod där och hissen gick inte nu heller! Shamil gick mot nödutgången och inledde en mycket mödosam vandring upp till femtonde våningen.

Med en djup suck tog Shamil de sista stegen i den smala brandtrappan och kände hur han darrade i benen efter den långa klättringen. Nu märkte han verkligen att han var ett par tusen meter över havsytan. Han flåsade våldsamt men skyndade sig så gott det gick in på sitt rum, öppnade kylskåpet och tog en ölburk. Han sjönk ner i fåtöljen närmast fönstret med perfekt utsikt över universitetsområdet i ett allt starkare gryningsljus. En lång, mörk rökpelare stod fortfarande upp från en av byggnaderna som brann med röda lågor. Brandkåren var där och massor med folk, troligen även studenter som stod och tittade på, men även ett stort antal poliser. Han undrade vad som egentligen gått upp i rök och om elden hade utplånat alla eventuella spår efter gårdagens besök på institutionen för genetiska resurser. Nu återstod bara att säkerställa att inga spår hade lämnats i samband med nattens inbrott på institutionen. Han tog sin särskilda arbetsmobil, tryckte numret till Ato Tesfay, hans tillfälliga partner. De hade bestämt en första kontakt vid nio-tiden. Han tittade på sin klocka med lokaltiden 0857. Hans telefon surrade entonigt utan svar men nu hade hans andhämtning återgått till normalläge.

Han kände sig plötsligt rastlös och blev orolig om Ato Tesfay, trots sin lokalkännedom, hade haft problem att ta sig ut från universitetsområdet. Tur att han fått sitt rejäla förskott med US dollar – precis som avtalat, även om Shamil tvekat att betala honom i förtid för han skulle ju ha kunnat sticka iväg med den ansenliga ersättningen och sabotera insatsen. Nå, kanske hade han redan gjort sig av med sin mobil och då skulle de inte få någon kontakt; Shamil fick avvakta ytterligare några timmar.

Vid ankomsten hade Shamil betalat i förskott för en extra natt på hotellet men gjorde nu snabbt i ordning sin extremt lilla packning, efter att han druckit en andra Meta-öl. Han slog på hotellets TV och försökte fördriva tiden genom att växla mellan CNN och BBC World News men tröttande snart. Han beställde upp en Club sandwich som en enkel, allt för tidig, lunch och kompletterade med öl från barskåpet.

Han beslöt sig för att åter pröva hissen så han kunde åka ner i baren för att få kaffe på maten och nu fungerade den utan problem. Han kontrollerade platsen utanför hotellentrén och där stod bara en poliskonstapel. Ingen poliskommissarie hade kontaktat honom och receptionisten meddelade på förfrågan att poliskommissarien fått förhinder men skulle återkomma framåt kvällen. Shamil valde då att betala för de extra utgifter han haft på sitt rum och undrade samtidigt om där fanns något meddelande till honom. Jodå, han fick omgående ett litet kuvert som låg i ett exemplar av ett äldre nummer av Newsweek precis som avtalats. Det var med visst darr på händerna som han tog emot dessa. Han kände på det bruna kuvertet, som var ganska lätt och utan namn eller adress.

Tack för hjälpen sa han. Vet ni vem som lämnat detta till mig? frågade han vänligt.

Nej, tyvärr Sir. Det var en man här för en knapp timme sedan. Han bad mig lägga det till ert rumsnummer. Ni skulle hämta det före klockan fyra i eftermiddag, sa mannen stillsamt bakom receptionsdisken. Han bugade vänligt och vände sig snabbt mot en nyanländ hotellgäst.

Shamil återvände till sitt rum, nu med en funktionsduglig hiss. När han kommit in på rummet tog han fram ett usb-minne ur kuvertet och kände på den, stoppade in den i sin laptop och körde fram programmet. En mängd data rullade fram och där beskrevs i detalj forskningsinstitutets olika växtslag och deras genuppsättningar. Han kontrollerade särskilt att det fanns en separat avdelning för vilda släktingar till några vanliga kulturväxter. Den var kanske den viktigaste aspekten eftersom Etiopien var ett av de viktigaste ursprungsländerna för flera av dem. I sin brådska kunde han inte uppmärksamma om där fanns information om genetisk information om kaffebusken; det fick han göra mera noggrant lite senare.

I Etiopien fanns den äldsta genbanken i Afrika (Ethiopian Biodiversity Institute, EBI), som startats 1976 med stöd från Tyskland. Den var särskilt intressant för här valde ledningen att samarbeta med aktiva jordbrukare och inkludera deras egna odlingar och samlingar (in-situ bevarande) utöver det gängse insamlandet av fröer (ex-situ). Hittills hade man lyckats bevara 300 lokala sorter av inhemsk natur samt etablerat 12 lokala in-situ-samlingar. Dessutom fanns det åtta lokala ex-situ genbanker som drevs av kollektiva sammanslutningar på lokal nivå. Shamil noterade att allt verkade bra på disketten och sannolikt var den kompletta version, som han förevisats vid ett tidigare studiebesök, på institutionen. Han hade nu fått vad han skulle skaffa fram under det aktuella uppdraget och hans partner hade fullgjort sin del av planen.

Nu var han tvungen att få en rimlig chans att på ett säkert sätt kunna översända informationen till advokatbyråns representant. Han tog ut usb:n ur datorn, stoppade den i fickan och förberedde sig för sin avresa. Bäst att ha den på sig, han kände efter att den säkert låg kvar i fickan. Han fick vara omsorgsfull vid den slutliga nedpackningen i den speciellt inredda lilla svarta midjeväskan; annars skulle usb-minnet omedelbart upptäckas vid den obligatoriska passagerarkontrollen vid utresan. Han tog på sig sin svarta skinnjacka, plockade ner den lilla packningen i midjeväskan och var resklar. Han behövde inte längre sin lilla normala resväska så den lämnade han kvar på rummet. Han beslöt strosa en stund nere på gatan i det vackra solskenet innan han tog en taxi till flygplatsen.

Senare på kvällen satt Shamil bekvämt tillbakalutad i business class på Lufthansas flight LH 519 mot Frankfurt och sin första mellanlandning. Det var förvånansvärt fullsatt även om det var en sen flight. Först nu kunde han helt koppla av men han avstod starka drycker och sippade bara på en fruktjuice. Han slöt ögonen och fällde tillbaka flygstolen så långt det gick. Han njöt av komforten i den strama och skinnklädda business classen; det var en särskild bonus med denna typ av uppdrag. Även om det redan luktade gott från köket skulle han föredra en rejäl slummer. Han hade tagit en matbit på flygplatsrestaurangen före avresan och det blev föga sömn förra natten. Han kunde nu bara hoppas att hans lojala partner klarat sig bra.

Innan Shamil gick igenom gaten på Bole flygplats hade han elegant stoppat sin arbetsmobil, väl inlindad i en smutsig, svart plastpåse i en papperskorg i väntsalen. Rimligen skulle det ta lång tid innan någon eventuellt fann den - och kunna spåra vidare. Om allt gick smidigt vid planbytet i Frankfurt borde han vara åter i sin hemmiljö inom tjugofyra timmar även om det återstod två mellanlandningar österut.

Han var särskilt glad över att slippa åka tillbaka samma väg som han kommit. Han var inte alls förtjust i besöken i Sanaa, om de inte var absolut nödvändiga. Visserligen kallade de gamla romarna landet Jemen för Arabia Felix, dvs. Lyckliga Arabien men det var förvisso länge sedan. Av landets 26 miljoner innevånare levde minst 50 procent under fattigdomsgränsen; ett utanförskap som tidigt gett upphov till diverse rebellgrupper med koppling till al-Qaida. Redan 2000 hade 17 amerikanska soldater dödats på jagaren USS Cole. Före inbördeskriget fanns både skolor och gratis sjukvård som man numera bara kunde drömma om. Landet hade utbredd korruption och hög arbetslöshet men hade sedan länge fått USAstöd för terroristbekämpning, fast de resurserna gick till militären. Jemen ansågs numera ha ett av världens största vapeninnehav; uppskattningsvis 60 miljoner vapen antogs vara i omlopp; cirka tre vapen per innevånare!

Men i Jemen kunde Shamil köpa olika typer av drönare utan minsta problem. Säljarna var intresserade av amerikanska dollar snarare än några regelsystem för köparna. Inför förra veckans besök hade Shamil fått veta att USAs användning av drönare nu uppgick till mer än 11 000; en rejäl ökning från cirka 200 i början av 2000-talet. Dessutom sades det idag finnas ett par tusen producenter av drönare; inte bara i USA utan även i Kina, Israel och Iran. För fem år sedan gällde det i första hand drönare för militärt bruk och det dröjde ända fram till början av 2015 innan USA beslöt att för första gången exportera beväpnade drönare till sina allierade …

Men drönare hade även testats inom privathandeln, t.ex. pizzakedjan Dominos i England och DHL som prövat sända medicin utanför den tyska kusten. Även Google – med stöd av NASA – hade provat att sända foderleveranser till avlägset boende hundägare i Australien. Detaljhandelskedjan Wal-Mart begärde 2015 tillstånd för att med drönare leverera varor till sina kunder, precis som Amazon begärt för sina böcker. Numera gick det att även inoperera elektroniska chips hos vissa flygande insekter, som sedan kunde fungera som drönare för informations-spridning; något som Shamils fixare inte bett honom pröva – än.

För Shamil och hans gelikar gällde det oftast mini-drönare (UAF); så kallade mini-helikoptrar t.ex. Parrot, Falcon, Raven eller en tysk modell, Mikro Kopter. De nya, mindre modellerna kunde kontrolleras av en app. på en smartphone, som projicerade bilder till en video. Utrustade med en GPS-styrd autopilot användes de för t.ex. flygfotografering, luftprover, att bevaka vulkanutbrott, etc. men de kunde även utlösa bombladdningar, giftampuller, mm. Brittiska och norska soldater använde mini-drönaren, Black Hornet, som vägde knappt 20 gram och kunde se runt hörn. De mindre drönarna kunde arbeta i flock och flyga i små och svårtillgängliga områden. De drevs med energin från solceller, vind eller kraftledningar men de skulle vara för lätta för merparten av hans fältuppdrag. Hittills hade hans erfarenheter av drönare varit goda; senast under gårdagen. Därför skulle han – dessvärre – få göra flera besök i Sanaa framöver …

2

Ato Tesfay Gebre Meskel vände sig om och såg att hela himlen var upplyst. Eldslågorna fräste, sprakade och sköt upp i luften. Han tryckte sin långa, smala kropp hårt mot väggen så att ingen skulle kunna upptäcka honom. Han såg på en skylt på väggen att det var den samhällsvetenskapliga institutionen vid Addis Abebas universitet. Han hade ingen aning om vad man sysslade med här och hade bara vandrat runt i området för någon dag sedan för att rekognosera.

Tesfay var en spenslig yngling i tjugo-årsåldern med mörkbruna ögon, en smal näsa och svart hår. Han bar mörka kläder; en svart träningsoverall med mörkgröna ränder på byxorna och svartblå, lätta gymnastikskor. Han hade en brun liten keps djupt neddragen över det långsmala ansiktet. I mörkrets dunkel var han inte lätt att upptäcka där han stod tyst och stilla. Han väntade på att ett larm skulle gå igång men hade ännu inte hört något. Inte heller hade han hört om någon brandkår var på väg för att släcka den tilltagande branden. Framförallt hade han förväntat sig att universitetets nattvakter skulle dyka upp för de borde ha märkt att det var fara å färde.

Än så länge kände Tesfay sig ganska lugn, för det verkade som om planen hade fungerat. Så vitt han kunde bedöma hade han inte lämnat några spår. Men smällen hade blivit mycket kraftigare än planerat och resulterat i en rejäl knall. Det skulle troligtvis inte bli mycket kvar av institutionsbyggnaden och den nationella genbanken som låg i byggnaden intill. Trotylladdningen hade uppenbarligen varit alldeles för stor så där hade hans nyvunne vän gjort ett litet misstag vid dosering och tillblandningen. Nåväl, ibland fick man acceptera missgrepp men då gällde det att kunna improvisera för att klara plötsliga, nya problem. Hela byggnaden verkade bli urblåst och skulle säkert brinna ner helt. Han var glad att han inledningsvis – utan nämnvärda svårigheter – kunnat plocka till sig den relevanta usb-stickan i grannbyggnaden innan den tog eld. Den hade hans vän blivit förevisad vid ett tidigare studiebesök på institutionen för genetiska resurser och hans tips om var den fanns hade stämt på pricken. Nu gällde det att inte tappa bort den i villervallan som följde och han kände efter i den högra byxfickan att den faktiskt låg kvar där.

Så här var det inte tänkt från början enligt vad han kunde minnas. Det var bara allt växtmaterial som skulle förstöras, inte byggnaden och särskilt inte den närliggande byggnaden som elden drabbat hårt. Han insåg nu varför hans nyvunne vän, som sagt han hette Mr. Swift, velat undvika aktivt deltagande i detta nattliga besök. Genom att vara kvar på hotellet fick han ju alibi – om någon mot förmodan skulle kontakta honom. Fast nu gällde det bara att fortast möjligt ta sig härifrån utan att bli upptäckt. Tesfay kände efter ännu en gång i den vänstra bakfickan. Jodå, bunten med amerikanska dollarsedlar han fått i förskott låg också kvar där, tillsammans med flygbiljetten med en inbjudan att besöka en amerikansk forskningsinstitution som hans tillfällige vän överlämnat till honom. Undrar hur han fixat det, tänkte Tesfay, som särskilt såg fram emot att snart kunna inkassera den resterande penningsumman. Nu hördes sirenerna från brandbilar som var på och samtidigt kom ett antal polisbilar med blåljus i full fart in genom den stora huvudentrén.

Vad gör du här? Tesfay ryckte plötsligt till av en barsk röst snett bakom honom. Han hade inte märkt den uniformerade universitetsvakten med en starkt lysande ficklampa i sin vänstra hand och batongen i högsta hugg i högra handen. Med sin starka ficklampa lyste vakten Tesfay rakt i ansiktet. Han såg bara diffust en lång reslig man med en stor svart mustasch. Han bar säkerhetstjänstens uniform, hade en stor skärmmössa och en stor grön överrock. Ovanligt nog hade han ingen vakthund med sig; en skänk från ovan, tyckte Tesfay. Han visste hur aggressiva hundarna kunde vara och de var inte alltid så väldisciplinerade. Han var ständigt rädd för ilskna hundar på gatorna, rabiessmittade eller inte …

Vem är du? fortsatte vakten med skarp röst.

Jo, jag tvingades arbeta över i kväll och blev försenad på institutionen, ljög Tesfay. Jag skriver på en rapport och jag måste ha den klar till imorgon. Eftersom jag har en gammal soffa på mitt rum har jag sovit över där. Tesfay kände direkt på sig att det inte lät trovärdigt men undvek att nämna sitt namn.

Vad gör du här ute mitt i natten och vilken institution är det?

Tesfay drog snabbt till med ytterligare en lögn. Jo, jag är vid samhälls-vetenskapliga institutionen. Jag kom precis ut genom dörren. Då såg jag att det brann där borta och jag undrade förstås vad som hänt.

Ja, det undrar verkligen jag med sa vakten, som just då fick en gäll signal på sin mobil. En upprörd röst knastrade bland oljud och diverse skrik.

Jag måste springa dit. Vakten pekade mot en annan byggnad. Stanna här, men jag återkommer till dig.

Säkerhetsvakten ropade snabbt något i sin mobil och sprang på krumma ben mot den brinnande byggnaden. Det började redan bli en mindre folksamling utanför staketet som omgärdade universitetsområdet.

Tesfay drog en djup suck av lättnad för i brådskan hade vakten inte brytt sig om hans namn. Tesfay var övertygad om att de aldrig hade träffats tidigare. Tur än så länge, tänkte han. Men nu gäller det att komma vidare. Han tittade upp mot universitetsgrinden där en större grupp poliser hade samlats runt polisbilarna med påslagna, roterande blåljus. Den utvägen var omöjlig för han skulle få besvär med att trovärdigt förklara varför han var där så sent på natten. Han fick söka sig ut från universitetsområdet på annat sätt än han planerat. Det här hade inte hans okände vän ens antytt skulle kunna inträffa men nu var det bäst att avvakta en stund.

Tesfay visste att det ofta var bråk på universitetet för studenterna protesterade mot än det ena än det andra. Han hade ofta sagt till sina kompisar att studenterna egentligen hade det alldeles för bra jämfört med vanliga, arbetslösa ungdomar som inte fick ett jobb då relevant utbildning saknas för uppgiften, som han många gånger fått höra vid slutet av många anställningsintervjuer. Därför hade han tyckt att ett kort samarbete med mannen, som för några kvällar sedan sagt att han hette Johnathan Swift, skulle vara ett utmärkt sätt att få en bunt sköna amerikanska dollar för ett kort kvällspass!

Det var en ren slump att Ato Tesfay träffat denne Mr. Swift på Bole flygplats för några dagar sedan. Han hörde honom diskutera med en taxichaufför om priset för resan in till centrum. Han talade acceptabel engelska och bar en snygg, svart skinnjacka och svartblå jeans. Tesfay hade direkt noterat att han bar svarta handsydda skor vilket var ovanligt för många utländska besökare. Men Tesfay kände väl till hur duktiga etiopiska skomakares produkter såg ut även om de var alltför dyrbara för honom själv. Besökaren var nog ingen typisk sammanträdesman hade Tesfay gissat men var osäker på vad han skulle göra i Addis Abeba.

Kanske skulle han kunna vara av intresse intalade sig Tesfay. Som arbetslös sedan länge hade han satt i system att vänta på ankommande på Bole Airport för att kunna tjäna lite pengar på att fixa en taxi eller vara allmänt behjälplig för ankommande, i synnerhet turister och särskilt sent på kvällarna. De var ofta lite trötta vid ankomsten, ibland lättrogna eller till och med smått berusade och därför generösa med dricks för en enkel tjänst. Ibland kunde detta leda till extra uppgifter dagarna efter om kunden blev nöjd. Hittills hade faktiskt Tesfay klarat sig bra ekonomiskt med detta arbetssätt. Men den här kvällen hade han hittills inte lyckats särskilt bra.

Dialogen med taxichauffören utanför flygplatsen hade dragit ut på tiden utan att Mr. Swift lyckats komma fram till en kompromiss av priset för en körning in till hotellet. Till slut hade Mr. Swift tröttnat och tänt en cigarett och betraktat den mörka natthimlen. Delvis berodde nog tvisten på att chaufförens förråd av engelska ord var begränsat. Tesfay insåg snabbt att Mr. Swift inte var en vanlig turist för han var medveten om vad man gjorde och inte gjorde som nyanländ till ett nytt land, i synnerhet mitt i natten och när ingen bekant mötte upp på flygplatsen.

Tesfay hade valt att vänta en bra stund för att se vad som skulle hända. Åtminstone skulle han kunna fixa till sig en gratis lift in till centrum. Han hade ju hört prisuppgiften och att chauffören verkligen hade höjt priset för en kort körning. Han nickade mot chauffören och sa att han nog kunde fixa körningen men till ett rimligare pris. Chauffören vinkade lojt tillbaka men såg surmulen ut. Samtidigt visste Tesfay att det troligen inte kom något ytterligare ankommande flygplan och då skulle taxin tvingas köra tom tillbaka till centrum. Fast nu var han nog snart den sista taxin kvar vid flygplatsen. Chauffören hade ju tidigare kört en och annan turist för Tesfay och visste vad det innebar; dvs. han fick körningen men till ett lägre pris än vad han själv begärt. Han visste därför vad reduktionen skulle bli och kunde bara vänta på ett tecken från Tesfay.

Sir, sa Tesfay. Ska du åka till centrum så kan jag hjälpa dig för i så fall kan du få körningen för halva priset. Jag råkade höra er diskussion och jag har föreslagit ett bättre pris. Han kastade nu ett snabbt öga mot chauffören, såg honom nicka men utan ett leende på läpparna.

Det var snällt av dig. Jag insåg direkt att priset var för högt; det brukar vara så, i synnerhet mitt i natten, sa Mr. Swift som nu nämnt sitt namn. Han fimpade cigaretten och tog några steg tillbaka mot sitt bagage. Det stod precis intill Tesfay så han böjde sig ner och tog tag i resväskan men den kändes tung och han kunde knappt lyfta den; ingen modern kabinväska precis.

Låt mig ta den; jo, den är tung hade Mr. Swift sagt. Han mer eller mindre släpade fram den bruna resväskan till taxibilen och langade själv in den i taxins koffert, där Tesfay öppnat luckan. Chauffören satt tjurigt kvar i bilen och tittade på i backspegeln. Just då hade Mr. Swift tagit upp en amerikansk tjugo dollars sedel och gav den till Tesfay. Han blev överraskad men tog gladeligen emot den och bockade.

Tack så mycket men jag undrar om jag i stället kan få åka med in till centrum.

Inga problem alls; tvärtom! Du har ju varit mycket vänlig och hjälpt mig! Men behåll du sedeln också!

Mr. Swift öppnade bakdörren och visade med en nästan elegant gest att Tesfay kunde stiga in. Han slog igen dörren och gick över på andra sidan. Inte heller Mr. Swift tog på sig bilbältet och Tesfay brydde sig aldrig om det och gjorde inget undantag denna kväll. Han undrade vem besökaren var och vad han skulle göra; Sheraton Hôtel hade Mr. Swift sagt. Frikostig dricks för en enkel prutning på taxipriset och en tung resväska. Vad hade karln i den? Taxin rullade mjukt iväg i nattens mörker.

När taxin närmade sig centrum började den skarpa gatubelysningen att reflektera sig i taxifönstren. Snart hade Mr. Swift frågat vad Tesfay jobbade med och om han hade familj. Han hade då berättat att han väntade på ett besked om ett jobb han sökt och därför inte hade någon särskild arbetsuppgift. Han ville inte direkt tala om att han egentligen var arbetslös och han hade ingen fru eller egen familj att försörja här i Addis Abeba. Hans stora familj bodde uppe i norra delen av landet och långt från huvudstaden. Tesfay mindes att han tvekat om han skulle fråga vad besökaren skulle göra i landet men hade – klokt nog – avstått.

Bilen gled upp framför Sheraton Hôtel och stannade. Dörrvakten öppnade dörren för Mr. Swift och tog sedan – inte utan besvär – den tunga resväskan ur kofferten och placerade den snabbt på hotellets bagagevagn. Taxichauffören fick sin betalning och även extra dricks, något som gav chauffören en chans att för första gången ge Mr. Swift ett leende. Kanske blev det en bra körning – trots den surmulna inledningen – för även Tesfay fick en extra blinkning som tack för hjälpen.

Precis när Mr. Swift skulle gå in genom hotelldörren hade han tagit Tesfay åt sidan vid hotellentrén, utanför den starka belysningen.

Jag kanske skulle kunna ge dig ett litet jobb hade han sagt så fort de blev ensamma framför hotellingången. Om du är intresserad kan du vara här imorgon vid niotiden. Jobbet är kortvarigt men välbetalt.

Tesfay som fått ett visst förtroende för gästen insåg snabbt att här fanns en chans till lättförtjänta pengar.

Okej. Jag är vid receptionen vid niotiden imorgon. Mr. Swift hade bara nickat tyst och sagt god natt. Plötsligt stod Tesfay ensam innan han påbörjade sin långa fotvandring mot huset där han bodde med några kompisar.

Tänk, det var bara någon dag sedan som hela operationen hade påbörjats och nu skulle avslutas – förhoppningsvis – för Tesfay. Han såg sig åter omkring och konstaterade att hela universitetsområdet var fullt av folk, åtskilliga poliser men ännu flera brandmän med grova vattenslangar och stora strålkastare. Ja, faktiskt var det inte så länge sedan som det varit likadant, fast då var det studentprotester som varit den utlösande faktorn. Ikväll hade han satt igång det hela och han skulle själv få klara sig helskinnad härifrån.

Sedan gammalt visste han att stängslet i ena hörnet av universitetsområdet var trasigt. Han tog några försiktiga steg i den riktningen. Ingen uppmärksammade hans försiktiga rörelser – tack och lov. Han fortsatte ytterligare några steg och kom snabbt in i ett ännu mörkare område med stora, gamla träd med djupt hängande grenar.

Snart var han som uppslukad av mörkret och sprang snabbt vidare mot ett räddande hål i järnstaketet. En kort stund stannade han vid stängslet, såg sig tillbaka och fann till sin glädje att ingen hade följt efter honom. Raskt kröp han ner på marken och ålade sig under staketet. Där fastnade han dock i den nedersta järntråden som rev ett stort hål i hans jacka och även en del av skjortan revs sönder när han till slut kom loss. När han var utanför universitetsområdet gick han snabbt åt motsatta hållet och lämnade området med raska steg. Efter några hundra meter stannade han och stoppade ner delar av den sönderrivan skjortan under livremmen och kände efter i fickorna. Jodå, där låg både usb-minnet och den – för honom – ovanligt tjocka sedelbunten. Han valde att springa ner genom gyttret av lerhus och skjulen i närheten av Sheratonområdet. Inga eventuella efterföljare skulle hitta honom i månhusområdet för där var alltid mycket folk i rörelse både natt och dag. Nu kunde han med gott samvete lämna in disketten i receptionsdisken på hotell Sheraton enligt planen.

3

Georg Genhagen var en erfaren biolog med ett stort intresse för botanik och som redan i unga år ägnat mycket tid att samla in och identifiera växter för egen del. Det skedde även under universitetsutbildningen, för där behövde herbariet en viss förnyelse för att nya studenter skulle kunna studera nya, fräscha växtexemplar i ämnet systematisk botanik. Han hade varit verksam i Sverige under ett par decennier när han fick chansen att med forskningsmedel besöka några tropiska länder med rik biologisk mångfald för att insamla växter; ett arbete i linje med vad många andra svenskar gjort långt före honom. Gradvis övergick han från växter till fröer och mindes särskilt sin första insamlingsresa när han fick välja ut hårda frökärnor i de mogna axen utan problem. De besökta bönderna hade varit mycket tillmötesgående och dessutom allmänt intresserade av vad han gjorde. Det var länge sedan men med åren hade han fått en ansenlig samling av frön på sin heminstitution. Ibland hade han delat med sig till svenska växtförädlingsföretag, som varit intresserade att få ta del av exotiskt växtmaterial för sitt förädlingsarbete. En del av fröerna kanske hade varit värda sin vikt i guld fast Georg visste ju inte hur – och om – företagen verkligen använt det genetiska växtmaterialet.

Urval för selektion var ett praktiskt förhållningssätt, där odlaren själv både kunde bevara det gamla och samtidigt sprida ett nytt växtgenetiskt material efter eget val. Metoden var uråldrig och påbörjades när människorna övergick från samlarstadium till odling av vissa växter och permanent boende. Visserligen tog en uppförökning lång tid men å andra sidan var det små fält att beså vid den tiden. När mera professionella växtförädlare långt senare kom in i bilden betydde den urgamla principen att inga hinder förelåg för dem heller att fritt samla in eget växtgenetiskt material från naturen och även från böndernas egna sädesfält. Det gällde att välja ut växtmaterial som såg särskilt intressant ut; fritt fram för den som önskade!

Georg mindes vagt att han nog hört något om detta i skolan; kanske var det i kristendomskunskap, ett ämne som fanns under hans tidiga skoltid. Nja, kanske var det under en timme i hembygdskunskap, fanns det inte ett ämne som hette så? Däremot kom han klart ihåg hur han – när han kanske var i tioårsåldern