Lena, 4-0

Innehållsförteckning

Titelsida

Upphovsrätt

Innehåll

Till

Färg

Gud

Evolution

Jungfrufödsel

Jesus

Helvetet

Mail

Höst

Impressum

Lena, 4-0

PC Haaland

Upphovsrätt

Lena, 4-0 © 2012, 2017 av PC Haaland.

Innehåll

Färg

Gud

Evolution

Jungfrufödsel

Jesus

Helvetet

Mail

Höst

Till

Kornelius, Lovisa och Nora.

Färg

Värmen var nästan outhärdlig. Men bara nästan. Klockan var tio på förmiddagen och det var redan tjugosex grader varmt. Och värmeböljan skulle fortsätta, hade hon hört. Man var inte direkt bortskämd med varma sommardagar, så det var bara att njuta så länge det gick. Slappa, bada och sola. Läsa en bra bok i hängmattan.

Lena Axelsson log mot sin gyllenbruna spegelbild i det stora badrummet. Helt sedan hon var barn hade hon fått höra att hon var vacker, och helt sedan hon var barn hade hon hellre velat vara smart. Nu var hon tjugofyra år och alla visste att hon var båda delarna.

Det var inte bara de höga betygen och briljanta uppsatserna som hade gett henne doktorandtjänsten. De olika intelligenstesterna hon hade uppmuntrats att prova hade alla indikerat 150 eller högre, ett faktum som hennes handledare ständigt återkom till trots att hon själv tyckte det var pinsamt när han pratade om det. Intelligenstester var ju så kontroversiella. Men roligt var det i alla fall.

Och forskningen var ännu roligare. Kristaller som halvledare. Nästa generations datorer. Tusen gånger snabbare och miljondelen så stora som dagens processorer. Det var en blandning av fysik, kemi och elektronik som var helt banbrytande och forskare över hela världen tävlade om att få fram den första fungerande processorn baserad på kristaller. Hennes bidrag till teamet på Chalmers var hållbarhet. Hur länge kunde en kristallformation överleva den naturliga nedbrytningsprocessen?

Hon drog händerna genom det långa svarta håret och lät det falla, nästan som för att markera att hon hade semester och befann sig långt borta från laboratoriets sterila omgivning och påbudet om uppsatt hår. Hon var snygg och smart och livet var underbart. Och det bästa hade hon fortfarande framför sig, som till exempel att vara ensam hemma i barndomshemmet i Äppelviken i fyra veckor. Göteborg var bra men det var länge sedan hon hade tillbringat sommaren i Stockholm. Vanligtvis blev det bara några helger nu och då under vinterhalvåret. Somrarna tillbringade familjen för det mesta i sommarhuset i skärgården, men i år ville föräldrarna vandra i Österrike istället, så Lena hade förslagit att hon skulle ta hand om huset och samtidigt få semester i Stockholm. Det var länge sedan sist. Hon hade bott i Göteborg i sex år nu.

Hon gjorde sig klar i badrummet och gick upp i köket där hon satte igång kaffebryggaren och la två skivor i brödrosten. Samma ritual som i Göteborg men där hade hon ingen morgontidning. Eftersom hon skulle passa huset hade inte föräldrarna anmält uppehåll i prenumerationen och Lena hade börjat uppskatta en långsam frukost med en god tidning. Hon slängde morgonrocken över bikinin och gick mot ytterdörren.

Peter Helland gäspade länge och grundligt, kliade sig på bröstet och lutade sig fram mot spegeln för att se om han hade sett rätt. Jovisst. Där fanns det ett grått hår. Nej, två. Nej, tre! Han log. Det bekom honom inte att åldras. Tvärt om. Han hade odlat ett skrattretande litet skägg så snart han hade upptäckt att det fanns grått i det och då hade alla slutat säga unge man till honom.

I rollen som konsult var ålder en tillgång. Och han gillade sitt jobb. Ju äldre han blev desto mera lyssnade kunderna till hans råd. Nu var han fyrtiofem. Bortsett från lite grått i skägget, och läsglasögon som han hade skaffat för några månader sedan, kände han sig inte ett dugg äldre än tjugo.

Efter morgonritualen i badrummet fortsatte han till morgonritualen i köket. Han satte på kaffebryggaren och la två mackor i rosten innan gick ut i hallen och tog på sig träskorna för att hämta tidningen. Han hade alltid gillat en lugn frukost med en god tidning till.

Den ovana värmen slog emot honom så snart han öppnade ytterdörren och han insåg att han även idag skulle få tillbringa det mesta av dagen i hängmattan i skuggan under äppelträden. Shorts var alltså helt rätt idag också. Han suckade belåtet. Det fanns värre sätt att tillbringa dagarna. Sola, till exempel. Han hade aldrig fattat vad det var som fick folk att frivilligt pina fram lite färg på ställen som ändå var täckta av kläder elva av årets tolv månader.

Vid brevlådan vek han upp tidningen och ögnade genom överskrifterna. Som väntat fanns det inga överraskningar men han gillade att snabbt bilda sig en uppfattning om vad en tidningsredaktion tyckte var viktigt i världen. Det stämde sällan med hans egen uppfattning.

Kanske ett ålderstecken, tänkte han. Nu när även resten av kroppen börjar bli grå.

Lena hade just tagit tidningen ur brevlådan när hon fick syn på grannen som begrundade dagens överskrifter. Han verkade ha glömt glasögonen. Eller så berodde den rynkade pannan på det han läste. Hon kände honom inte och visste inte så mycket om honom heller. Föräldrarna hade berättat att han bodde ensam, reste ofta, men annars inte verkade arbeta så mycket. Av och till hade hon hört honom spela piano på kvällarna, ljuvlig musik från de stora fönstren som han säkert hade öppnat för att få in lite svalka. Kanske var han konstnär? Pianist?

Han hade flyttat in i samma veva som hon hade flyttat till Göteborg och hon ville egentligen inte ha så mycket kontakt med grannarna. De frågade så mycket. Men denna var ny och det skulle kännas fånigt att smyga iväg utan att hälsa.

Hej, sa hon och log.

Peter lyfte huvudet och riktade blicken mot grannens port där en okänd ung kvinna log mot honom. Måste vara dottern från Göteborg, tänkte han. Grannarna hade berättat att hon skulle bo där under sommaren. Han sänkte tidningen.

Hej, sa han och såg hur den unga kvinnans leende stelnade.

Att han inte var världens största charmör visste han, men grannflickans förvandling var mer markant än han var van vid. Förklaringen fick han efter bara några sekunder. Den unga kvinnan pekade på det stora korset han bar runt halsen.

Gud finns nog inte, sa hon.

Han tittade ner på korset. Det var inte speciellt diskret. Ett stort blänkande kors i silver som hängde från en tjock svart rem. Han vände blicken mot henne igen och log brett.

Gud finns nog visst sa han.

Han vek ihop tidningen och vinkade glatt innan han vände om och gick tillbaka till huset.

Skit också! 150 i IQ garanterade inte att man var snabb med fyndiga kommentarer. När grannen hade sänkt tidningen hade det där förbannade korset fullständigt överrumplat henne. Ett litet guldkors i guldlänk vore inte så farligt men korset som grannen bar proklamerade kristen fundamentalist lång väg. Skit också!

Det enda hon hade kommit på i farten var ateisternas kampanj som pågick för fullt, både på reklampelare och i media, Gud finns nog inte. Vilken idiotisk kommentar!

Muttrande gick hon tillbaka till huset. Hon hade faktiskt funderat på att gå med i förbundet. Ateist hade hon varit så länge hon kunde minnas. Hon trodde inte på tomten heller. Hon deltog ofta i filosofiska diskussioner om tro och vetande och dueller med kristna hade nästan blivit en favorit. Det var så lätt att få dem att gå i cirklar för deras logik var fullkomligt uppåt väggarna. Dessutom kunde hon en hel del om Bibeln, det gick inte att knäppa henne på näsan.

Och nu var hon tvungen att uthärda en kristen granne en hel sommar. Det var den sämsta tänkbara starten på dagen och kaffet smakade inte gott heller. Hennes enda tröst var att ledaren i Dagens Tidning innehöll ytterligare ett inspel från ateisterna. Här fanns ett och annat att slänga i ansiktet på grannen när tillfälle bjöds. Det skulle bli ett nöje att platta till honom.

Några timmar senare fick hon möjligheten. På väg in för att ta en paus i solbadandet såg hon grannen ligga i hängmattan mellan två äppelträd nära häcken. Han var djupt försjunken i ledaren i Dagens Tidning.

En riktigt bra artikel, det där, sa hon så neutralt hon kunde.

Håller med, svarade han och lyfte blicken. Mycket träffsäkert och tänkvärt.

Håller med? sa hon och rynkade pannan. Ni får ju stryk.

Jaså?

Ja! Ni … ni beskrivs ju som irrationella och inskränkta.

Och vem menar du med ’ni’? frågade han utan att verka nämnvärt provocerad.

Ni kristna, svarade hon och pekade mot halsgropen för att han skulle förstå att det var silverkorset hon menade.

Peter vände blicken tillbaka till tidningen. Värre än det här har man väl varit med om, sa han. All reklam är bra reklam.

Hon gick närmare häcken. Kristen reklam är dålig reklam, sa hon.

Sant, svarade han. Kristen reklam brukar inte vara så bra. Vi är inte på långa vägar så duktiga som ateisterna. Därför är det underbart med deras kampanj. Folk blir nyfikna.

Inte jag, sa hon snabbt.

Nej, inte du, konstaterade han lugnt och läste vidare.

Medge att det är irrationellt, sa hon, irriterad av att han inte lät sig retas. Att tro, menar jag.

Han skrattade torrt och såg på henne igen. Det är värre än så, sa han. Det är vansinnigt. Det står ju i tidningen! Om några år kommer de säkert hitta området i hjärnan som ställer till det. Eller i arvsmassan. Då kan vi sållas bort redan innan vi föds och världen kommer förvandlas till ett ateistiskt nirvana utan krig och förtryck.

Han ångrade sig med det samma. Det fanns ingen mening med att bli otrevlig. Hon skulle ju bo där ett tag och konflikter var det värsta han visste. Han kastade ifrån sig tidningen och krånglade sig ur hängmattan.

Förlåt, sa han. Jag har en tendens att gå händelserna i förväg. Yrkesskada.

Han gick fram till häcken och sträckte fram handen.

Peter Helland, sa han och log avväpnande.

Lena Axelsson. Hon tog handen men återgäldade inte leendet. Hoppas det inte smittar.

Du skulle bara veta, sa han och blinkade. Så du är dottern?

Och du är grannen.

Han vände sig om och gick tillbaka till hängmattan. Då lär vi ju ses igen, sa han. I varje fall så länge det är sol.

Hon undrade om det var hennes kyliga tonfall som gjorde att han avslutade samtalet så abrupt eller om det var ämnet. Lite korthuggen hade hon kanske varit. Hon ryckte på axlarna och gick in i huset, hämtade kolsyrat vatten från köket och gick tillbaka till solstolen på bryggan. Grannen låg kvar i hängmattan och verkade ha kommit vidare i tidningen.

Hon var faktiskt nyfiken. Inte på hur det var att vara kristen, utan hur det var möjligt att tro på något som bevisligen inte fanns. Av alla kristna hon hade träffat var det ingen som kunnat ge något vettigt svar. Det blev bara religiöst svammel med Jesus hit och Jesus dit. Till synes normala vuxna människor kunde vara lika naiva som barn som tror på tomten och komma undan med det. Hur var det möjligt? Inte att undra på att man tappade lusten att prata med dem efter ett tag.

Men grannen verkade annorlunda, i varje fall jämfört med kristna hon hade stött på tidigare. Han var inte speciellt upprörd över Humanisternas kampanj och han var inte speciellt intresserad av att försvara sig. Det förundrade henne. Vid varje konfrontation med kristna hade de ivrigt försökt övertyga henne om trons mirakler, vilket bara hade stärkt hennes egen övertygelse om hur hälsosamt det var att ha en rationell hållning till livet. Men en kristen som inte försvarade sig störde henne.

Hon reste sig och gick tillbaka till häcken.

Förlåt, Peter. Jag är faktiskt nyfiken. Hur är det möjligt att vara kristen? Rent intellektuellt, alltså?

Han tittade länge på henne innan han svarade. Det finns tyvärr ingen snärtig poäng, sa han. "Inget som skulle få dig att omedelbart tänka aha, nu förstår jag."

Han vände uppmärksamheten mot tidningen igen. Bli brun och njut av livet, Lena. Varför kasta bort tiden med att fundera över om det finns en mening med det hela?

Hon sa inget. Han ville inte försvara sig och han ville inte förklara. Det slog henne att han kanske hade samma erfarenhet av ateister som hon hade av kristna. I så fall fanns det ju inget mer att säga. Hon skakade på huvudet och gick tillbaka till solstolen. En timme till ville hon ligga. Sedan fick hon väl fixa en sallad till lunch.

Solnedgången den kvällen var fantastisk. Lena stod på bryggan nedanför huset och betraktade de underbara färgerna som gjorde allt så vackert. Himlen, vattnet, husen och träden. Och grannens stora segelbåt, en vacker klenod från 1920-talet. Hon njöt.

Hon märkte inte att Peter hade kommit ner på sin egen brygga förrän hon kände lukten av hans cigarr. Han blev stående tyst och njöt tydligen lika mycket som hon.

Tänk om människan vore färgblind, sa han plötsligt utan att titta på henne. Då skulle solnedgången vara meningslös. Han puffade på cigarren innan han fortsatte. "Enstaka personer med färgseende skulle idiotförklaras. Ingen skulle fatta varför