Antikhandlare Allans udda vänner: Vänner med proveniens

Vad vore livet utan andra?

Innehållsförteckning

Juli. Allan i Kortedala

Juli. Oliver tjänar en hacka

Juli. Kaffe med bulle

Augusti. Antikrunda i Värmland

Augusti. Kumaner och Komondorer

Augusti. Valpen

Augusti. Fem sinnen - En konstnär

Augusti. Ett herrans hundliv

September. Möten, inget blir gjort

Januari. Tidigare samma år. Kärleken blomstrar

Februari. Tidigare samma år. Tête-à-tête

Mars. Tidigare samma år. Giftermål

Mars. Tidigare samma år. Vårkänslor vid Rosenlund

Maj. Tidigare samma år. Krackeleringar

Juni. Tidigare samma år. Antikrunda med semesterstopp

Juni. Tidigare samma år. En rysk kupp under nittiotalet

Juli. Tidigare samma år. Torgny Segerstedt och 7an

Juli. Tidigare samma år. Arbetsförmedlingen gör en insats

28 augusti. Särö.

28 augusti. Särö

29 augusti. Besked om en tragedi

September. Kefalonia, Greklands fruktskål

Oktober. Förlåtelsen. Bröllopsvittnen

Moskva Oktober 1991

November. Förberedelse för uppbrott

November. Restaurang Gladeligen

November. Schamanen Astrid

December. En ny rysslandshistoria

December. Generalrepetition

December. Julklappen

December. Premiär

December. Fru Tut går på kabaré

December. Jul, ljuvliga jul

Juli.

Allan i Kortedala

På andra våningen, i en liten trea i Kortedala i hörnet av Hundraårsgatan som gränsar till Halvsekelsgatan, nummer 36, finns två män i vardagsrummet. Rummet är fyllt med dofter av adrenalin, svett, rädsla med ett doftstråk av kanel. Männen är i konflikt med varandra. En man sitter på knä, han verkar be knäböjande till Mecka, en man står bakom ryggen, han lutar sig över den kvidande mannen.

Kortedala ligger i Göteborgs östra del som är Göteborgs första förort, som byggdes upp under femtiotalet. Förortens bebyggelse varierar, från villor till tretton våningar höga hus. Innan femtiotalet fanns det torp i bygden. Namnet Kortedala härstammar från ett torp som låg lite söderut från korsningen mellan Runstavsgatan och Minutgatan. Kortedala omnämns för första gången 1827 - Korta Dahlen - men sedan 1840 är det stavat som idag - Korta Dalen. Man tror att torpet kallades för Korta Dalen i kontrast till det nära liggande Djupedalen. I torpen levde familjer spartanskt, man höll sig med höns, kor och hästar. Tillsammans med grönsaksodlingar, potatisland, bärbuskar och med fruktträd som komplement till övrig gröda, kan man tänka sig att de klarade sig nätt och jämt, fattigdomen var stor.

På denna anrika plats, i ett betydligt modernare hus, befinner sig nu två män i ett vardagsrum, den ene på knä med huvudet mot parketten. Mannen bakom honom väser: Fortsätt ligga på knä! Mannen som står lutad över den andre mannen har den knäböjande mannens bägge armar fastlåsta bakom ryggen, han håller honom i ett fast grepp som hårdnar alltmer. Ångesten ökar hos den fallne mannen i takt med att smärtan i armarna stegras.

Förorten har bebotts av flera kända personligheter genom åren. Några är Michael Bindefeld, hela Sveriges festfixare, numera även trädgårdsexpert. Helena Bergström är en annan Kortedalabo, vår bejublade skådespelerska. Även Göran Johansson, den socialdemokratiska kommunpolitikern bodde i Kortedala. Han fick tyvärr under sin livstid uppleva att Göteborg lite skälmskt kallas för Muteborg efter de korruptionsskandaler som kantat början av tvåtusentalet: Skandalerna plågar fortfarande invånarna i Göteborg. Förorten har danat flera stora idrottsstjärnor genom åren. Jens Lekman, en känd popmusiker har rötter i Kortedala.

I vardagsrummet, i den förstad som har haft flera kända personer som invånare, befinner sig just nu som du vet två män, den ene dominerad. Den andra mannen dominerar fullständigt när han står lutad över den besegrade, han håller mannens armar fastlåsta i ett hårt grepp. Det är högsommar i juli, tjugoåtta grader varmt ute. Det är nästan lika hett inne i lägenheten. Inga fönster är öppna. Luften är tät av två mäns kamp. Svettodören segrar över doften av kanel.

Mannen som sitter med huvudet nedböjt mot golvet heter Allan Strick. Han ber just nu tyst för sitt liv som han fruktar snart är slut. Allans armar smärtar men även axlarna värker av det hårda greppet. Han pinas av sina knän - han har ju redan artros i bägge knäna. Den knäfallande, obekväma ställningen med huvudet ned mot golvet gör inte saken bättre. Aj, snälla, lätta på taget om armarna, du håller alldeles för hårt i dem, vädjar han flämtade till sin överman. Bara han inte går över gränsen, tänk om jag dör, tänker Allan. Vad som helst kan ju hända, håll dig lugn, kanske du klarar dig då. Jag måste härifrån. Han försöker hålla tankarna klara men det är inte lätt, smärtan tar överhanden. Varför doftar det kanel, nu när jag håller på att dö?

Efter en stund lättar trycket på armarna en aning, det blir lättare att andas. Upp vet han vid det här läget att han inte får komma, han inser att det är nog ingen idé att fråga om det. Bara inte huvudet var nedtryckt mot golvet, det är svårt att få luft. Han känner att handen i nacken försvinner, med tveksamhet reser han på huvudet, sakta, sakta - ingen hindrar honom. Nu sitter han med huvudet nedböjt mot bröstet, han vågar inte höja det högre. Inte just nu, det kan gå fel. Han till varje pris undvika att reta mannen, då skulle han kanske bli ännu mer aggressiv.

Allan är antikhandlare. Han tycker om gamla saker. Han roar sig ofta när han är ensam med att fundera över olika sakers historia, värdet på ett föremål är inte det viktigaste för Allan. Det viktigaste för honom är att familjen klarar sig hyfsat ekonomiskt, att verksamheten går runt, det är gott nog. Man kan inte sitta i mer än en fåtölj, ligga i mer än en säng eller äta hur många måltider som helst. Inte heller går det att vistas på mer än en plats vid samma tidpunkt. Allans syn på pengar är att de är bra att ha, men de behöver inte nödvändigtvis läggas på hög. Den enda lyx han har unnat sig är en välskött röd liten sommarstuga med en underskön trädgård.

Han har delat sommarstugan länge med sin fru. Där hämtar han sin energi. Folk som passerar hans trädgård förstår att där bor en konstnär. En trädgårdskonstnär som har fyllt sin trädgård med vackra växter, buskar, träd och rabatter på ett mycket annorlunda sätt.

Varför åkte jag inte till sommarstugan med Miranda? tänker han där han ligger knäböjd. Då skulle jag inte befinna mig här, livet skulle vara som vanligt, jag skulle inte dö. Han känner att magen kurrar, det måste vara kaneldoften, hur kan jag tänka på mat nu? Om jag bara kom härifrån. Trycket över armarna lättar, han höjer huvudet, blicken far hastigt runt i det kvalmiga vardagsrummet. Eftermiddagssolen som steker in igenom fönstret avslöjar dammråttor som samlats på parketten under en längre tid, han ser att TV-bänken är full av sladdar, teveskärmen är klabbig.

Antikaffären ligger på Storgatan sex i centrala Göteborg. Kvarteret byggdes i början av nittonhundratalet, det ingår i området Vasastaden som vid seklets början beboddes av överklassen. Idag är Vasastadens befolkning mera blandad, klassgränserna har suddats ut en aning under det sekel som passerat. Allan funderar ofta på de förändringar som har skett i samhället de senaste åren, han tycker att gränserna successivt är på väg att hårddras igen. Han tycker sig märka det under sina promenader i centrala Göteborg. Han tycker att gatubilden har förändrats, han stöter på mer fattiga än någonsin. Det fanns inte så många nödställda på gatan när han var ung.

Butiken har tre gotiska fönster med djupa alkover. Det är inbjudande för förbipasserande att kika in igenom fönstren från gatan. Som besökare går man ned en halvtrappa för att komma in i antikaffären. Antikaffären har två rum med fönster som vetter ut mot gatan. Bakom butiksdisken i det första rummet har Allan ett privat litet rum till med pentry, där har han sin egen läshörna. Ytterdörren är försedd med ett rutmönstrat vitmålat järngaller. Allan har placerat en del av antikviteterna i fönstren, förbipasserande får där en bra överblick av vad som finns i antikaffären. Det är en av anledningarna till att affären är välbesökt av turister. Genom åren har Allan byggt upp en trogen skara av kunder som gärna kommer in till den hans centralt belägna antikaffär. Allan kallar en del av sina regelbundna besökare stamgäster – av den enkla anledningen att det är sällan de köper något. Han har en hel del besökare som bara vill komma in för att slå dank en stund. Ibland blir Miranda förtretad på en del besökare, hon anser att de hindrar affärsverksamheten. Ibland säger hon med eftertryck till honom att nu får han begränsa tiden för sina stamgäster.

Idag får du stanna hemma, du får sälja sakerna över nätet, dina besökare i butiken hindrar att vi får in pengar till mat, hyran skall betalas. Din affär är ju nästan som ett prylhotell, du säljer inget där, du får inte heller något gjort. Nästan alla dina besökare dräller runt i affären, de snor din arbetstid. Det är bara att plåta på, det som ska säljas skall ut på nätet."

Han anser att hans maka Miranda är en stabil person med sunda åsikter. Hon är en bra rådgivare som det är bäst att lyssna till. Ibland arbetar han hemifrån på hennes begäran. Då är butiken stängd, till alla kunders förtret. Han är bra på att hitta, värdera, köpa och sälja saker. Allan brukar hjälpa besökare att uppskatta värdet på gamla föremål de har hemma, saker som de ofta fått genom arv, släktingar eller bekanta. Han brukar starta det arbetet med att söka få fatt på tillverkningsåret, han försöker ta reda på vem som har gjort föremålet. Oftast kan besökarna själva ge denna information, de vet ofta en hel del. Ibland får Allan göra en större eller mindre efterforskning för att få reda på om det är en erkänd designer, hantverkare eller konstnär som gjort föremålet.

Ganska ofta hittar Allan svar på ägarnas frågor genom att slå i de egna böckerna. Han går ofta nedför Storgatan, slinker ut på Göteborgs huvudstråk Avenyn för att hamna uppe vid Stadsbiblioteket. Allan gör gärna sina efterforskningar där, han gillar miljön i biblioteket. Han har även ett bra kontaktnät till andra professionella antikvärderare som han samarbetar med, de är bra på att ge tips. Allan värderar sina kollegers goda råd högt. När han för en kunds räkning eller när Allan gör egna inköp, brukar han värdera en antikvitet genom att söka bestämma den exakta eller ungefärliga åldern på föremålet, han söker ta reda på var det är tillverkat. Han överväger hur sällsynt ett föremål är. Ju färre antal av föremålet, möbeln, eller smycket ifråga, desto mer intresserad blir Allan. Den tredje aspekten han överväger vid en värdering är det intresse köpare har av objektet ifråga. Det är denna aspekt som är mest spännande att utforska. Vad finns det för historia runt tingesten, vem har ägt den, vad kan föremålet ifråga ge uttryck för? Föremålets proveniens är den viktigaste aspekten för honom vid inköp eller försäljning av antikviteter. Ganska ofta hittar han de fakta han vill ha om föremålen. Då är kunderna tacksamma. Allan dagdrömmer ofta om de föremål han har i affären. Han är idog i arbetet med att leta efter objektens historia. Det är nog det som har gjort att han blev antikhandlare från början. Han tycker om att fantisera, som barn var han en ivrig sakletare. Tankarna svävar ut när det inte är besökare i närheten eller för all del när Miranda kommer in. Hon skulle då säkert tycka att han slösade med sin tid.

Allan älskar även människor, han är nyfiken på deras historier. Det är därför farten i affärsverksamheten går ned ibland. Han tycker att det viktigaste av allt i livet är relationen till familjen. Han är även intresserad av människan bakom en berättelse. Alla människor är som böcker brukar Allan ofta säga, de har alla sin egen unika historia, det är alltid lika spännande att få ta del av vad en människa har att säga. Allan har ett nästan fotografiskt minne, han gillar historiska böcker men läser även en del skönlitteratur. Han har lätt för att ordagrant komma ihåg vad han har läst, på vilken sida ett tänkvärt stycke står i en bok. Han är däremot inte snabb när det gäller att lära sig nya saker, han har svårt att ta till sig texten i instruktionsböcker, det är nog den tekniska terminologin som är torr. Han tycker det knastrar om texten. Miranda däremot, hon är proffs, hon kan tyda manualer. Miranda brukar guida honom genom att berätta för Allan vad han skall göra. Det var hon som fick göra i ordning hans nya surfplatta. Allan brukar vara helt utlämnad till Mirandas röst när han vill få en manick att fungera. Med stöd av henne kan Allan göra de installationer eller appar han behöver. Miranda är den som installerar den programvara som krävs för att till exempel köpa eller sälja över nätet.

Nu sitter Allan på knä i Kortedala. Han svettas ymnigt i det kvalmiga, sparsamt möblerade vardagsrummet med möbler efter modell sjuttiotal.

Allan - en man som är femtioåtta, - som snart - om han överlever situationen skall fylla femtionio. En grånad man med hästsvans i nacken. Han har aningen mindre hår på hjässan än när han fyllde trettio, en man med ett omsorgsfullt vårdat skägg. En man av medellängd, en och sjuttiofem lång, med en lätt rondör över magen, en buk som är aningen större än önskvärd och som nu kurrar. Allan skyller sin rundhyllthet på sina trasiga knän - det har inte blivit mycket träning de senaste åren - knän som just nu gör helvetes ont. En man med i vanliga fall vänliga ljusgrå ögon. Nu är hans ögon rödsprängda, fyllda av tårar, fruktan och ängslan, en man som älskar sin hustru. För att inte tala om sonen, honom älskar han över allt annat. Just nu befarar han att aldrig mer få se sin familj. Eller kanske aldrig någonsin kan komma att avnjuta en god måltid.

Allan önskar att Gun följt med till Kortedala. Gun är parkeringsvakten som har Vasastaden som sitt distrikt, en robust, nästan androgyn kvinna med morotsrött hår i page. Gun med den djupa rösten, en imponerande kvinna, nästan tjugo centimeter längre än Allan. Hon skulle lätt kunna brotta ned Allans angripare. Det slår honom att tanken är absurd. Varför skulle en parkeringsvakt åka med honom, mitt på dagen, för att värdera saker? Vad fick han det ifrån, att en kvinnlig parkeringsvakt skulle kunna hjälpa honom ur den situation han befinner sig i? Hur dum kan man bli?

Juli.

Oliver tjänar en hacka

Oliver är arg, mycket arg på Allan. Han är arg på sig själv för att han har blivit så arg. Han har ju lovat sig själv att inte tappa fattningen en enda gång till i sitt liv, men nu har han alltså gjort det. Ett djävla nederlag för honom själv, det är vad det är, tänker han. Han är förbannad på Allan. Det är inte hans fel att han är upprörd, det är enbart Allans fel. Allan är inte fair mot honom. Han drar åt Allans armar ytterligare, han är ursinnig, han hör nästan inte Allans kvidande. Det susar i huvudet, ja rent av brusar i öronen på honom. Han riktigt känner hur adrenalinet pumpar i kroppen på ett härligt berusande sätt. Makten i situationen skapar en egendomlig känsla av överlägsenhet. På något vis känner han sig stor, lång och kraftfull. Han känner sig större än vad han egentligen är - istället för sina en och åttiofem känner han sig nästan tre meter lång. En överlägsen framåtlutad Goliat som segrande står böjd över lille David.

Oliver heter Backefors i efternamn. Han är sextioett år. Merparten av sitt liv har han bott i Kortedala. Han inte alltid bott i den trerummare som han nu bor i där han nu är Allans överman. Likt en staty av Michelangelo befinner sig männen i låsta positioner. Männen är som ett monument i marmor, skapad av Michelangelo. David knäböjd, besegrad av den reslige jätten.

Innan han fick chansen att hyra den lägenhet som de bägge männen nu befinner sig i, bodde han i kollektivhuset Trädet i Kortedala. Trädet är ett höghus med trettionio bostäder, där hyresgästerna delar på gemensamma vardagssysslor, man umgås på gemensamma ytor. Men fastighetsbolaget höjde successivt hyrorna för de boende, Olivers ekonomiska smärtgräns blev överskriden. Han tyckte inte att det var någon vits längre att bo i kollektiv när det blev för dyrt, utan tackade ja till den lägenhet han nu har bott in sig i under några år.

I femtioårsåldern tappade Oliver det mesta av sitt hår, därför rakar han av de strån som är kvar, han tycker det är snyggt. Det inger respekt att vara skallig och kal. Det är praktiskt, det är bekvämt att inte behöva kamma sig på morgonen. I solljuset från fönstret blänker hans hjässa av svett, små svettpärlor rinner ned över hans borstiga grå ögonbryn, nedför den raka näsan, ända ned till mungipan. Det smakar salt. Det irriterar Oliver att svetten flödar från pannan, det stör. Men än vill han inte lossa greppet. Övertaget, den totala makten över någon annan är berusande. Han slickar sig om läpparna, munnen är torr.

I vanliga fall tycker Oliver att det är Allan som har övertaget - han kan ju mycket om saker och ting, han är bildad, men just nu upplever Oliver att Allan är mycket dum. Ja, riktigt djävla dum som inte går på Olivers linje. Oliver kan knappt förstå eller ta in vad Allan nyss sa, strax innan han av ilska tvingade in honom i vardagsrummet där han brottade ned honom på knä.

Han ser ned på sina vältränade armar som håller Allan i ett stadigt grepp. Återigen repeterar han sitt mantra, det var ett förbannat bra jobb tatueraren gjorde för snart tjugo år sedan. På höger arm en uggla i flera färger som spanar efter ett offer. Under ugglans huvud, mellan vingarna på framkroppen framträder en dödskalle. Oliver tycker det var smart av honom att välja just den tatueringen, han fick två tatueringar till priset av en. På vänster arm finns ytterligare två tatueringar, även de går in i varandra. Den ena tatueringen är en djävul som övergår till en eldsprutande drake. Bägge tatueringarna har Oliver lagt ut med foton på Facebook och Instagram, han är mycket nöjd med de likes hans tatueringar fått. Minst tretusen. Det är många som verkar gilla hans tatueringar. Oliver känner att det finns många vänner därute - även om han aldrig träffat dem.

Oliver gillar att stoltsera i staden med sina tatueringar. Därför är hans favoritplagg nummer ett så kallade brottarlinnen. Andra personer kan då se delar av den tatuering han har på ryggen - en romersk soldat med hjälm som går ned över näsan. Tatueringen täcker nästan hela den övre delen av ryggen, det gjorde ont när tatueraren skapade den, men resultatet blev lysande, speciellt ögonen, de var verkligen levande. Oliver anser att hans tatueringar håller andra bråkstakar borta, Han har en idé om att tatueringar attraherar kvinnor, även om det de sista tio åren har varit lite svårt att få till det med en kvinna.

Han har en spirande romans på gång, det är i alla fall vad Oliver tror. Han har ringat in en kvinna i passande ålder. En man som har bestämt sig för kärleken går inte att hejda. Dagarna i ändå drömmer han om denna kvinna, han har alldeles speciella planer för henne. Det har inte precis regnat damer framför Olivers fötter i livet, den kvinna han har i åtanke tror han däremot han har en chans att göra till sin. Han vill vara nära den kvinnan. Tanken på denna särskilt av hans hjärta utvalda gör att all ilska rinner av honom. Pulsen går ned, hjärtslagen saktas ned, andhämtningen börjar bli normal. Oliver känner att spänningen i käken hävs, andetagen blir lugnare. Han släpper taget om Allans armar.

Förlåt käre vän, säger han med mjuk röst, förlåt mig Allan, du måste förstå, jag blev väldigt arg på dig, Allan. Jag fick nog en släng av Damp, jag tror jag har det men jag har inte bråkat med någon på minst femton år, detta är verkligen ett nederlag för mig. Jag har aldrig fått någon diagnos, det fick man inte förr, men det jag har läst mig till min kunskap om Damp. När det gäller diagnoser, Damp, det är nog det jag har. Det är därför jag inte har något körkort förstår du, det var därför jag ville att du skulle åka med mig hem. Du skulle få se på mina värdesaker, du måste ta dem med till dig, de skall säljas. Jag fick inget körkort förstår du. För att ta körkort måste man vid den tiden då jag ansökte om körkort lämna en hälsodeklaration, de krävde en synprövning. En av frågorna man måste lämna ett kryss i en ruta var: Har du eller har du haft någon psykisk störning, t.ex. schizofreni eller annan psykos eller neuropsykiatrisk diagnos som t.ex. ADHD, Damp eller Aspergers syndrom? Jag kryssade i rutan, man måste ju vara ärlig. Sedan var det kört för mig, jag fick inte ta körkort. Fan, jag skulle aldrig kryssat i rutan.

Oliver kliar sig i nacken innan han hjälper den kvidande Allan upp. Ett sting av dåligt samvete far igenom honom när han ser Allan massera sina ledbrutna armar. Allans leder värker, han knixar med knäna för att få dem att fungera. Allan känner efter, även höfterna har låst sig mer än vanligt. Han undviker noga att se på Oliver. Han vill inte reta upp honom. Inte under några omständigheter.

Sätt dig här, säger Oliver till Allan när han pekar på den orange och brunrandiga sextiotalssoffan, han förstår, Allan har ont. Allan linkar fram mot sittmöbeln. De bägge männen dråsar ned i soffan. De sitter tysta en stund, de måste hämta andan. Allan får inte ned axlarna, det känns som om de sitter vid öronen. Uppkrupna axlar orsakade av smärta. Våndan bidrog säkert till att axlarna krupit upp. Där sitter de, en man på var sin sida i en gammal sliten soffa med ett enligt Allan hyfsat säkerhetsavstånd från varandra.

Juli.

Kaffe med bulle

Efter en stunds tystnad i den orange och brunrandiga, nedsuttna men framförallt skeva soffan, i det heta vardagsrummet, där solen fortfarande silar in genom fönstret, reser sig Oliver upp. Han går runt det lövformade soffbordet i teak som han köpt tidigare av Allan. Han plockar upp sina glasögon som han i stridens hetta tappat på golvet. Han plockar även upp Allans rutiga keps. Han vet att det är viktigt för Allan att få sätta på sig sin keps. Under de år som han besökt Allans antikaffär är det med förundran han sett Allans olika varianter av huvudbonader. Hattar och mössor är en del av Allans personlighet, det tycker Oliver. Allan verkar kortare, liksom mer sårbar utan något på huvudet. Idag var det Allans arbetskeps han plockade upp ifrån det slitna parkettgolvet. Oliver anser att Allans huvudbonader är fascinerande, han är alltid nyfiken på vad Allan skall ha på huvudet. Antikhandlaren verkar ha ett outtömligt förråd av hattar och mössor, han verkar ha massor att välja på, cylinderhatt, fez, judisk kippa, basker eller någon annan spännande och exotisk huvudprydnad, olika för varje dag i veckan.

Allan tar tacksamt emot smäcken, sätter den på huvudet med ett vant grepp, han rättar till skärmen på kepsen som blivit tilltufsad under tumultet. Han torkar svetten ur pannan med handflatan, munhålan är som grovt sandpapper.

Vill du ha kaffe med bulle? frågar Oliver vänligt. Han ler förtroligt, Allan är ju hans ende vän. Han är åsikten att vänner skall man vara rädd om, det har han lärt sig genom åren. Vänner växer inte på träd. Han känner att nu är han inte tre meter lång längre, kroppen börjar anta normal storlek. Han riktigt känner hur han förminskas. Han tänker på teskedsgumman. Oliver får en oemotståndlig lust att fnissa, han försöker hålla tillbaka skrattet som bubblar inom honom. Teskedsgubben, han känner hur han krymper ihop, med ens blir han sig själv igen. Normal igen, lagom lång. Snäll, det är vad han är, det borde Allan fatta, det var ju inte riktigt på riktigt. Inte på fullaste allvar, det kan han väl inte tro? Varför sitter han sådär, varför sitter han på helspänn?

Allan kisar i motljuset från fönstret, han noterar att Oliver ser ångerfull ut. Allan nickar stumt, hans tunga känns som fastklistrad i gommen. Allan försöker skapa lite saliv inne i munnen, han lyckas inte med konststycket att få munnen fuktig igen. Oliver går ut i köket. Allan hör hur Oliver rumsterar om, det strilar från vattenkranen, det skramlar till när kaffeburken öppnas. Allan torkar sig i pannan, tar några djupa lugnande andetag, reser sig sedan upp, går ut i hallen, där han på nytt kikar in i klädkammaren. Det var där anledningen till bråket fanns, det var i hallen tumultet startade, det var därifrån han blev brutalt knuffad in i vardagsrummet och blev nedtvingad med våld mot golvet, liggande på knä.

Klädkammaren är fullproppad med prylar på bägge sidor, den är belamrad med saker från golv till tak. Det var det som föranlett den situation som uppstått i vardagsrummet. Till höger står tre tjocka teveapparater staplade i hög på varandra, till vänster utrangerade stereoanläggningar blandat med olika sorters högtalare. De flesta manickerna var från nittonhundratalets senare hälft, värdet var lika med noll, tyckte Allan vilket han gav uttryck för. Det var den kommentaren som Oliver gick igång på, det var anledningen till att han blivit nedtvingad, fullständigt berövad sin frihet. Längst in i mörkret i den stora garderoben stod allsköns saker av sämre slag än de som brukade finnas på Slottsskogens bakluckeloppis som Allan ibland besöker. En gigantisk loppis som erbjuder glas, muggar, tallrikar, vaser av intet eller ringa värde, försäljare i långa rader med rangliga stånd, ropande till förbipasserande som nyfiket hoppas fynda.

Okey, jag tar med mig allt men du får bära, säger Allan. Han vänder sig mot Oliver som står i dörröppningen in till köket. Han möter bävande Olivers blick. Bara han inte går igång igen, tanken slår honom att Oliver kanske bara tar en paus, sedan sätter han igång igen. Tänk om jag aldrig kommer härifrån? Han såg för sitt inre sig själv liggande orörlig, stendöd, mördad av Oliver.

Vad får jag för det då? frågar Oliver nyfiket.

Du får tusen spänn för rubbet. Allan är nedslagen. Han tänker att hela dagen är en riktig förlustdag, en dag som han istället kunde ha ägnat åt att sälja mer värdefulla saker över nätet hemma hos sig själv. Men han kanske får vara nöjd att han ännu är vid liv.Har du ett glas vatten?

Oliver mulnar till på nytt en kort sekund, Allan förstår, han vill ha mer betalt för sina prylar. Oliver går in i köket, han häller upp ett glas vatten åt honom, Allan går försynt haltande efter honom, han märker att den flintskallige skiner upp igen.

Jag tar erbjudandet, då är vi överens, men vi fikar först, Jag bär jag ner allt till bilen efter kaffet.

De slår sig ned i köket på var sin pinnstol. Allan noterar att köket är fyrkantigt, ett litet men funktionellt kök. Skåpluckorna är blekgula, i originalfärg. På bordet står en korg med två stora nybakta kanelbullar, en gräddsnipa formad som en ko, en liten skål med sockerbitar. Oliver ställer fram två kaffekoppar i blåvitt porslin. Oliver häller upp kaffet, han plirar på Allan när han fundersamt tar sig på hakan.

Nu är vi väl bra vänner igen, för det är vi väl? Du har väl förlåtit mig? Olivers tonfall är förebrående när han lutar sig fram. Han norpar en kanelbulle som han genast sätter tänderna i.

Allan nickar uppgivet när han vrider sina händer innan även han tar en bulle som han eftertänksamt för mot munnen. Det värker i alla fingrarna, han försöker dra ut varje fingerled för att lindra smärtan. Han pressar fram ett snett leende mellan tuggorna, men känner själv att det inte är äkta.

Oliver drar ut en låda som finns under bordet, han tar fram två guldlänkar, han lägger länkarna på den blommiga bordsduken. Han fixerar blicken på dem en stund, sedan räcker han fram guldkedjorna till Allan.

Vill du köpa dem? Du tror väl att det är hälerigods, det är precis vad det är. Var inte orolig, jag har haft de här länkarna i mer än femton år, det är preskriberat.

Du får tvåtusen för bägge, men då vill jag ha ett kvitto av dig.

Allan sträcker sig handen, han vill ha två sockerbitar till kaffet. Han rör om i kaffekoppen, norpar ännu en bulle. Han vill egentligen inte köpa guldlänkarna, men orkar inte med mer käbbel utan nickar. Hela köket doftar gott av kanel. Tröttare kan man inte bli, tänker han, jag måste härifrån, jag vill hem.

Du skall få ett kvitto. Oliver rotar upp ett papper i en kökslåda att skriva på. Efter en stunds letande i lådorna hittar han en penna som fungerar . Han skriver ett kvitto som han räcker till Allan, som stoppar det i byxfickan. Männen går ut i hallen.

Då hämtar jag bilen, det går ju att köra in på gården. Det blir för långt att bära för dig till parkeringen, börjar du bära ned?

Allan tar i ytterdörrens handtag, öppnar dörren, han prisar Gud för att han äntligen är ute i trapphuset. Oliver nickar mot honom när han börjar lyfta ut prylarna ur klädkammaren för att ställa dem i svalen.

Han går befriad över gården mot parkeringen, smärtan i benen börjar avta. Han ser sin nya vita skåpbil. Han har inte vant sig vid den riktigt ännu, han har aldrig ägt en Renault Trafic tidigare. Olusten avtar för varje steg han tar mot bilen, våndan ersätts med glädje när han ser hur snygg skyltdekoren på bilen är, den klarblå färgen på texten är kanonfin. Allans Antikt & Kuriosa, storleken på bokstäverna syns lång väg, telefonnumret står under, även siffrorna syns bra på håll. Allan känner att han är nöjd, typsnittet är likadant som skylten ovanför antikaffären. Bilen är snygg, han stannar till en sekund för att beundra sin bil på avstånd. Han går för att låsa upp bilen.

Han startar bilen, försiktigt kör han långsamt in på gården, parkerar, stiger ut ur bilen, han öppnar sidodörren snabbt då han så fort som möjligt vill börja lasta in det som Oliver hunnit kånkat ned.

Jag tar en sista vända upp till lägenheten, allt är snart nere. Vill du jag skall åka med? Jag har inget annat för mig.

Nej, jag klarar mig själv, jag har lite andra ärenden, det går inte, en annan dag kanske. Jag måste härifrån, tänker Allan, jag orkar inte vara kvar här.

Allan ser i backspegeln att Oliver tar upp ur fickan de tusenlappar han fick av honom. Tack alla högre makter för att jag äntligen kom härifrån, det kunde gått helt snett det här. Jag kunde ha blivit mördad, jag kunde döden dött, tänker han samtidigt som han ser Oliver gå in i trapphuset.

Oliver känner sig snäll, blid och vänlig. Förnöjt fantiserar han, vad han skall göra med pengarna? Tankarna går hit, än dit. Det är ju inte fett att gå på socialbidrag,