Vad hände: Brahehus brinner

dumma?

Kapitel 1 En dag med fiske

Solen värmde på kullerstenarna och måsarna nere vid hamnen hördes lång väg. Han stannade till då fick han höra en röst kände han igen. Han ökade takten och sprang in i bageriet upp för den lilla trappan. Vem satt inte där om morfar!

– MORFAR!!!! Sven slog armarna om den gamle mannen.

– Det va mig i skyn va du växt sen jag åkte. Så länge har jag väl ändå inte varit borta. Eller har mor din gett dig gödsel precis som till grödorna?

– Nää det tror jag inte. Men försäkerhets skull kikade han bort mot sin mor som iakttagit dem båda från spisen. Han kunde se att hon försökte hålla borta ett leende.

Sen skrattade alla tre.

Efter kvällsmaten satte sig morfar i gungstolen. Alla var trötta efter den långa varma sommardagen.

– Är det någon som vill höra en historia eller två? sa Karl samtidigt som han spanade runt rummet som om han letade efter något alldeles extra.

– Ja, JAG vill. Sven skuttade runt i rummet. Metta skakade på huvudet och gick ner till Per i bageriet på bottenvåningen.

– Men kom då pojk. Sätt dig här så dina ben får vila! Det är en dag imorrn också.

Sven kröp upp i morfars knä och lyssnade spänt. Inget gick upp emot att höra om greven och hans äventyr. Han slöt ögonen och lät sig föras med in i morfars levande historier.

– Det var en man som hette Per Brahe, ja just det den yngre. Han växte upp på ett stort gods ska du veta! När han var 16 reste han bort från Sveariket och fick lära sig massor av stora män runt om i världen. Han fick börja jobba hos kungen och fick stora utmärkelser. Hur som helst, han fick ärva detta grevskap av sin fars bror Magnus Brahe och lyckades själv göra det till största godset i Svea. När han en dag mötte en kvinna vacker som en rosenknopp i gryningen lät han påbörja ett slottsbygge högt upp på berget. Å visste du att det var han som grundade staden vi bor i?

– Nä… Hur högt är det upp till slottet morfar?

– Jag vet inte riktigt, men det är både högt å brant ska jag säga dig! Har tagit mig dit ett par gånger när jag var yngre. Vilken fantastisk utsikt, speciellt från de övre våningarna.

– Har du varit där inne morfar? Hur kunde du det?

– Jag var en av de som hjälpte till när allt skulle flyttas ut ur slottet. Den stackars karlen hann inte bygga klart sin gåva till frun. Hon dog innan det blev klart. Han var där några gånger efter hennes bortgång, men det blev en plats för hans gäster istället. Å vilka fester må du tro de hade där! Fina droskor kom här genom stan och fin klädda människor må du tro. Å det sägs att när slottet tömdes på sina möbler och rikedomar så gömdes det vackra och värdefulla smycken där.

Det blev tyst en stund.

– Tänk om man kunde hitta skatten det vore något det!

– Var tror du den skulle vara då? Berätta mer morfar.

– Ja det sägs att den var gömd i någon av väggarna på nedre botten. Men va vet jag, det är säkert bara något som någon har hittat på! Nu får du allt gå till kojs. Nattinatti.

Sven kröp ner i sin säng i en vrå i köket. Han hade tur för han behövde inte dela den med någon. Det var ofta väldigt varmt då vedspisen var den enda värmen här uppe på andra våningen. Men det var mysigt att höra de vuxnas småprat när han låg där och blundade. Det dröjde inte länge förrän han somnade och drömde om de storslagna festerna på Brahehus.

Tidigt nästa morgon vaknade han av att mamma stod och bökade med frukosten. Han gnuggade sig i ögonen och sträckte på sig. Det var väl lika bra att ta sig ur sängen men egentligen ville han bara somna om. När han kom ut ur sin vrå satt redan morfar och åt gröten tillsammans med mor.

– Så du är uppe nu?! sa mamma med en retsam ton i rösten. Man skulle kunna tro att du varit ända till Stockholm och tillbaka. Kom å ta lite gröt sen får du gå ner till pappa och hjälpa till i bageriet.

– Mm. Men ja vill ju…

– Du vill va då? Du måste hjälpa till och det vet du.

– Alla andra i din ålder arbetar med något.

– Ja ja, kan ja få lite gröt mor, sa Sven och räckte fram träfatet mot grytan med gröten.

– Här har du, å se till att sätta lite fart nu.

– Ta det lite lugnt vet ja me lillpojken Metta. Det var morfar som vädjade till mamma.

– Han kan väl få följa med mig till skogen i eftermidda, Metta?

– Nja jag vet inte det ja, det är ju inte bästa stället för en pojk.

– Ja men någon gång ska han lära sig!

– Hmm. Ja låt gå för denna gång då. Men du måste ha ett öga på honom.

–Ja lovar, Metta min.

Kanon, ja det kändes jättebra att få följa med till skogen om än han måste hjälpa till i bageriet först. För Sven visste att när han var med morfar blev det fler historier. Kanske kunde han berätta mer om Brahehus och till och med visa visa vart stigen gick!

Nere i bageriet var det varmt, dammigt och om än att det var slitsamt att hjälpa till så luktade det väldigt gott av surdegsbröd, rågbröd och allt annat som gräddades. Men det var den lilla butiksdelen som utgjorde husets sida mot den större gatan i Brahe-Gränna. En trähylla täckte väggen bakom den ganska breda bänk som avskärmade de som kom in och handlade mot de som jobbade inne vid ugnen och bakar. Det var det enda bageriet i staden och Sven hade till uppgift att hjälpa till att hålla rent, fylla på i hyllan och springa ärenden. Ärendena kunde antingen vara att det behövdes något till baket eller att leverera bakat som någon av de finare familjerna i staden beställt. Tiden gick så långsamt inne i värmen det var som den stod still. Mycket ljus var det inte heller; ett litet fönster bredvid dörren och ett litet i dörren var allt dagsljus som orkade in. Några lyktor lyste upp i dunklet. Normalt fanns det något att göra hela dagen men Sven brukade få gå framåt eftermiddagen.

Ibland sprang han ner till hamnen. Ja, hamn och hamn, snarare var det ett par bryggor, några enstaka farbröder som förtöjde sina båtar där. Han tyckte om att titta vad fiskarna fått med sig i land och ibland besökte han handelsboden där hans vän Erik hjälpte till som springpojke. Men idag skulle han till skogen. Efter att han sopat golvet, fyllt hyllan med bröd i mängder och öppnat för dagen gick han in till pappa i den bakre delen där den ljuva doften av färskt bröd steg likt ångorna från de varma ugnarna.

– Så nu har jag gjort i ordning där ute! Får jag gå nu, far?

– Nej vet du va. De va mig inte dåligt va du jobbar på. Men kan du hinna springa ner till hamnen och leverera lite varor till Fiskare-Kalle?

– Åå, måste ja?

– Njae men det vore förstklassigt, så kan du komma tillbaka och göra ordning matsäck sen.

– Ok, tack då far. Var står det någonstans?

– Det finns i trälådan där vid bakdörren. Du kan köra den i skottkärran utanför så blir det lättare.

– Mm, svarade Sven redan halvvägs ut genom dörren. Inte ville han slösa en enda minut till när han snart kunde ge sig av med morfar till skogen.

Sagt och gjort så släpade Sven ut lådan till skottkärran. Den var tung så han var nära att välta skottkärran när han ställde i lådan. Det var skönt ute, en riktigt fin sommardag. Visslande gick han raka vägen ner till hamnen och letade upp Fiskare-Kalle. Hans båt låg där den brukade, nästan längst ut på bryggan.

– Hallå! Bagerileverans. Hallå! ropade Sven ivrigt.

– Halloj vem är det som är i sjönöd? skrockade Kalle.

Så skrattade han åt Sven som stod med öppen mun och inte visste vad han skulle säga. Han tog emot lådan och ställde ner den i båten. När han kom tillbaka granskade han Sven från topp till tå.

– Varför så bråttom idag då?

– Ja du, Fiskare-Kalle. Jag ska med morfar till skogen!

– Oj då, stora karl du börjar bli. Då behöver du ordentligt med matsäck med dig. Det är hårt jobb i skogen. Nja, men morfar brukar berätta en massa historier så det gör inget.

– Jasså, va då för något?

– Det du Fiskare-Kalle, om Brahehus å sånt.

– Jaha ja, då har du hört talas om skatten? sa han samtidigt som han nyfiket nickande tittade på Sven, medan han lät röken från pipan sakta sippra ut genom ena mungipan.

– Ja, det berättade han om igår! Är det sant att det finns en skatt? Vad vet du om den Fiskare-Kalle?

– Tja, sant å sant… Det är så det är sagt, men här har du pengarna för brödet och ta med den här gäddan hem till mor din.

– Tack så mycket! Sven bockade djupt. Vad vet du om Brahehus?

– Det hinner jag inte berätta nu, jag måste ut och ta upp