Vårpall

1994

I

17–25 maj

HEM LJUVA HEM

17 MAJ

Millans silverfärgade cykel bryter igenom vinden. Händerna kramar om handtagen och fötterna trampar. Ta mig, jag är din! hade den ropat. Hon är stolt över hojen hon kommit över på cykelparkeringen i Älvsjö. Full fart in i Årsta. Hon sneddar in förbi Arlafabriken, ett litet industriområde, nästan obefintligt. Hon kommer ihåg den lilla fina husvagnen som stått här när hon cyklat förbi, på ett litet område, inhägnat men inte låst. Hon har lagt den på minnet. Varför vet hon egentligen inte, men den har stått där så ensam i det kala området. Det finns en byggnad en bit ifrån, en mindre industri. Husvagnen har verkat orörd när hon susat förbi. Ingen rörelse runt omkring. Den är inte i tipptopp, tänker hon, men duger åt mig.

Hon saktar in och rullar smygande på avstånd, styr närmre för att se om den har låskåpa på dragkroken. Spelar egentligen ingen roll, den får hon bort med en mindre skiftnyckel. Men att få den därifrån. Hon snurrar ett varv runt vagnen. Ja, det är luft i hjulen och den är startklar. Allt ser okej ut. Hon börjar planera den invändigt. Japp, den ska bli min, tänker Millan. Hon har bestämt sig.

Nu handlar det om att ordna någon med bil och dragkrok. Det gäller att tänka efter. Hon vill inte få en inneboende på kuppen och det gör det hela lite komplicerat. Flytthjälpen behöver ta samma risker. Här gäller det att vara smart. Kåge är en riktig alltiallo med sina arbetarhänder. Han förvandlar vanligt skräp till fungerande skräp. Lite av en uppfinnarjocke. Hans positiva jargong smittar av sig och han har oftast tid över för andra. Med sina väloljade händer är han alltid bilburen. Det är såklart honom hon ska fråga.

Hon styr mot Lugnet, ett slitet industriområde, där han brukar hålla till. Backen ner från Hammarby gör att cykeln rullar av sig själv. Bilarna på vägen passerar och ingen verkar ta notis om henne. Medan cykeln rullar försöker hon fundera ut någon annan vagn där hon kan hitta inredning till sitt nya hem. Alla möjliga minnesbilder på husvagnar rusar igenom huvudet på henne.

Med blicken framåt och koncentrationen på högvarv ser hon polisbilen komma emot sig. Hon försöker bromsa in för att se ut som en söndagscyklist och tittar mot poliserna. Oskyldigt. De lyfter inte blicken mot henne. Skönt. Jag har verkligen inte tid för dom just nu, tänker hon.

Millan hittar Kåge i utkanten av Lugnet. Han sitter i sin nya mattsvarta Ford. Den skulle säkert hålla för flytten. Hon cyklar fram och girar upp bredvid rutan.

– Tjena Kåge. Jag har en husvagn som måste flyttas, ganska direkt. Den står nedanför Årsta. Och du har ju dragkrok, säger Millan.

– När? frågar Kåge.

– Nu om du kan.

– Jag har lite saker att fixa först, säger Kåge. Jag ska fram och tillbaka till Sköndal, men efter det. Vart ska du dra den? För jag tänker inte åka omkring planlöst med en tjolad husvagn.

– Jag tänkte mig till andra sidan stan, så kan jag fixa den i lugn och ro. Kanske Solna, säger Millan.

– Är du inte klok? Säger Kåge. Dom värsta snutarna i stan. Det är som att be om att torska. Jag drar den inte till Solna. Den saken är klar.

– Okej, mot Frescati då? Det finns ett koloniområde åt det hållet.

– Ja, det är lugnt. Vi ses här om två timmar, säger Kåge.

Millan ser Kåge dra iväg. Är bilen för uppseendeväckande för flytten. Det spelar ingen roll. Hon fortsätter in i Lugnet till Spikens garage för att fördriva tiden. Nu ska hon äntligen få sitt hem.

SPIKENS GARAGE

KVÄLLEN 17 MAJ

Det har blivit mörkt i Lugnet. Industribarackerna har tömts på arbetare. Nu fylls Lugnet av nattmänniskor. Folk från olika delar av staden samlas, finnar och svenskar, två och två eller i små grupper. Mellan plåtskjulen ligger oljiga motorer, metallskrot och skräp. Övergivna skor och slitna tandborstar ligger intrampade i leran. Små grästuvor som överlevt den oljiga marken sträcker sig upp mellan högarna. Plåten bildar verkstäder och olika utrymmen och blir till bostäder som sluter sig runt jordgatorna. Som ett villaområde nästan. Väggplåten är ett lapptäcke som hela tiden repareras för att täta springor.

Bilar står parkerade längs med skjulen. De åker iväg med rivstart och anländer med tvärbroms. Människorna känner varandra och hejar kort. Skratt blandas med allvarligt sorl. Några vill vila och andra planerar kommande natt. Var finns pall? Var finns koppar?

Millan ställer ifrån sig cykeln utanför Spikens garage och låser den noga. Hon knackar ett par gånger, hör ett ja inifrån, öppnar plåtdörren och stiger in.

– Hej Spiken, det är bara jag, säger Millan.

– Sänare sejen, säger Spiken.

Spiken är från Hausjärvi i Finland, numera en fastrotad lugnetbo som snurrar i sitt garage, dag ut och dag in. Den som har blivit presenterad kan alltid räkna med tak över huvudet för en stund. Spiken är i femtioårsåldern, inte så lång, utan hår men med en gentlemannamustasch som skymmer hans vänliga leende. Buskiga ögonbryn bäddar in de varma ögonen. Utstrålningen gör att man inte ens tänker på att han saknar en del tänder. Alla vet att man kan samlas här.

– Kan jag komma in och sätta mig en stund? frågar Millan.

– Jojo, säger Spiken, som sällan säger ett ord för mycket.

Små gångar bildar stigar här inne. Det är fullt från golv till tak. Stålvajrar och kedjor hänger längs den ena väggen. Gamla navkapslar tillsammans med afrikanska träskulpturer pryder en annan vägg. Bilmotorer, hela såväl som slaktade, på tillfälliga stabila arbetsbänkar. Kanoter, träreglar och stålbalkar uppslängda på tjocka bjälkar i taket. Bildörrar och huvar lutar sig vilsamt mot annat skrot på golvet. I gångarna ligger orientaliska mattor. Nedoljade. Små glödlampor hänger i elsladdar från taket mellan lysrörsarmaturen.

– Har du sett att dom rivit gatan ovanför. Fan, vad snabbt det gick. Kommer dom hit och tar ditt också? frågar Millan.

– Jå. De kommer. Nästa vecka sa de, svarar Spiken.

– Behöver du hjälp att flytta? frågar Millan.

– Det löser sig, säger Spiken.

– Jag går upp en stund, säger Millan.

– Gör det du, säger Spiken.

På den högra sidan av rummet löper en smal ståltrappa upp till ett annat utrymme. Fem meter högt i taket från markplan, som en etagevåning. Här uppe syns inte plåten längre eftersom rummet är inbäddat i tyger och kläder som hänger på galgar och linor. Ljuset är dovt och ljudet färdas långsamt. Det är som att ha öronproppar. Akustiken får dig att tro att du är långt borta från världen. Till höger står stora speglar lutade mot väggen. Längst här inne finns tre små runda bord med smyckeaskar, parfymflaskor och annat smått och gott. Här inne sitter Spikens tjej och betraktar guldsmycken genom lupp. Är de äkta? Mest småplock. Här är inte oljigt, men lite dammigt kanske. Det som en gång varit en kal verkstad är nu en inbäddad oas, en varm gemenskap.

Millan har bytt några ord med Spikens tjej och kommit ned igen. Lite längre in på bottenvåningen bland all bråte finns små skrymslen med stora fluffiga kuddar och miniatyrfåtöljer med bord i mitten. Här finns antika lampor med stora lampskärmar i nötta färger. Vissa är till och med från andra världskriget, säger Spiken. Han har bytt till sig dem av andra skrothandlare. Millan ser två kända ansikten, Christer och Robin. Hon slår sig ned i en fåtölj och plockar upp vaniljyoghurt och kanellängder som hon lägger upp på bordet så att de andra också kan ta.

– Jag har hört att dom kommer och river om två dar, säger Christer.

– Du hör mycket du, säger Millan och ler.

– Sånt ska det finnas papper på, säger Robin. Man ska bli varskodd först. Man måste ju för i helvete få en chans att ta sina saker.

– Ola på gatan hann inte plocka bort en pinal. Snuten övervakade. Dom jämnade allt med marken bara. Riktiga svin, säger Christer.

– Är vi inte här är vi uppenbarligen någon annanstans, svarar Robin.

– Jo, det är sant, säger Millan.

– Folk pratar om att flytta ner mot Lill-Jansskogen. Jag har hört att här ska bli flashiga bostäder, säger Christer.

– Det finns det ju redan, säger Millan. Här är väl flashigt nog, eller?

– Jag hörde att dom hittade skelettdelar på gatan där dom rev, säger Robin.

– Ja, det har ju försvunnit en del folk under åren. För att inte tala om all olja och kemikalier som ligger i marken. Det kommer ta tid att sanera här, säger Christer.

Spiken har befunnit sig på annat håll i lokalen, och när Millan efter ett par timmar plockar ihop och reser sig för att gå är han fortfarande upptagen med besökare i ett annat hörn.

– Hej då, ropar Millan, innan hon försvinner ut för att möta upp med Kåge.

Millan har bara hunnit utanför dörren när hon ser Pia, en gapig kvinna i medelåldern, som kommer emot henne med en stor väska på vardera axeln. När Pia ser Millan skriker hon rätt över gatan på sitt vanliga sätt:

– Tjeeena! Jag visste väl att det var du! Jag har inte sett dig här nere på ett tag. Var håller du hus?

– Andra sidan stan, svarar Millan kryptiskt.

Millan har definitivt inte tänkt berätta att hon ska skaffa husvagn. Pia kommer och barrikaderar sig. Direkt. Det är hon känd för. Nu ser Millan något svart längst ned på gatan. Det är Kåge som kommer gasande emot henne. Inte en minut för tidigt. Han stannar och Millan hoppar in i bilen.

– Okej, kör till Årsta, säger Millan. Det är där den står. Jag visar vägen.

Upp genom Gullmarsplan. Ner genom Årsta. Typiskt, tänker Millan, raka rör under bilen. Smattrande mellan husfasaderna. Alla kan höra när de kommer, flera mil framåt. Vad fan har han gjort med bilen medan han var borta, tänker Millan. Hon försöker att inte bry sig om det. Precis som om man lagt en ränna med eld efter dem ser hon hur ljusen tänds i husfasadernas fönster där de passerat. Måtte det gå fort det här, tänker hon.

Tidigare har Millans husvagnar gått i blått. Den här gången ska den gå i crème. Nu ska hon bara installera, möblera och pynta. I sin egen stil. Gardinernas börjar ta form i hennes huvud. Tallrikar, bestick och muggar. Undrar vad som redan finns? Och inte? tänker hon. Undrar om det finns dunkar? Täcken. Kuddar. Fluffiga överdrag. Blommigt