Vakna

Inhaltsverzeichnis

Vakna

Impressum

Vakna

Prolog

Den går långsamt. När hon såg den från marken gick den mycket fortare. Det måste den ha gjort. För nu går den verkligen långsamt. Hon försöker att tänka på något annat. Tänka på sånt som hänt eller ska hända. Eller det som ska hända vill hon inte tänka på. Tankarna ska bort från det. Men det är svårt. Den fortsätter. Långsamt går den uppåt. Hon tar ett djupt andetag men den fortsätter ändå lika långsamt. Två snabba andningar. Det rycker till. Den stannar. 

Till en början sluter hon ögonen. Hon väntar. Även väntan tar tid. Långsamt öppnar hon sitt vänstra öga. Väntar. Öppnar snabbt det högra. Väntar fortfarande. Bygger upp förväntan. Det börjar pirra i magen. Väntar lite till. Hon börjar må lite illa. Hon är inte alls lika kaxig som hon var i början. Istället blir hon rädd. Rädslan blandas med förväntan. Magen kittlar till och för en sekund mår hon bra. Hon är nästan lite glad. Men den känslan varar inte länge. Det känns som om någon gör tusen nålar inuti magen och hon mår illa igen. Men det händer ingenting. Sekunderna känns som minuter och okontrollerat börjar hon skrika. Precis då, när hon tror att hon inte kan skrika högre, rycker det till. Alla känslor kommer på en gång och hon släpps rakt ner. Eller ännu värre. Hon och alla andra pressas ner! Det går snabbare än ett riktigt fritt fall! Magen kittlar mer än någonsin och hon skriker i falsett samtidigt som rädslan försvinner. Med armarna riktade rakt ut finns det inte mycket som kan mäta sig med kicken hon får av karusellen höjdskräcken.

Lillebror Johan gillar precis som sin syster Kayce att få den kicken. Annat är det med mamma Ann som knappt vågar åka lilla bergochdalbanan. Hon är verkligen en riktig fegis. Inte alls som Kayce. Han tycker om att ha en syster som Kayce. Han ser upp till henne och han kan prata med henne om allt. 

När de är hemma efter utflykten till Göteborgs nöjespark Liseberg sitter alla tre vid köksbordet och Kayce skrattar till när Johan visar hur Ann såg ut när hon satt i slänggungan. Han ska visa hur man ser livrädd ut men istället ser han bara helt knäpp ut. Ögonen är överdrivet uppspärrade och tungan hänger utanför vänstra mungipan. Ann hävdar att hon verkligen inte såg ut så och tjatar vidare om hur viktigt det är att de håller ihop, pratar med varandra och gör saker tillsammans.

Johan håller med men Kayce är tyst och efter bara några minuter går hon upp till sitt rum. Johan svarar ja på något han inte hör Ann säga och lyssnar istället på sina tankar. Tankarna undrar varför Kayce blev så frånvarande. De behöver prata med varandra. Speciellt nu när Johnny är död.

18

Jag undrar varför man fortsätter göra samma sak när man inser att det inte ger något? När man har insett att man stått och stampat alldeles för länge, på precis samma plats, men ändå inte gör något åt det. Vad tänker man på då? Varför gör man inget? Man tror att man kan fortsätta med samma sak hela tiden och ändå förvänta sig ett annat resultat. Är det inte idiotiskt? Eller ännu värre, är det inte ett stort slöseri med tid?

Jag har sett så många som är precis så. De berättar att de inte riktigt trivs med deras situation i livet och att de ångrar att de inte gjorde som de alltid trott att de skulle göra. De ångrar att de inte gjorde den där resan, att de slutade plugget, att de inte flyttade eller att de inte tog upp kontakten med barndomsvännen. De berättar hur mycket de saknar sina klasskompisar och att de saknar att ha någon man verkligen kan prata med. De säger att allt bara blivit som det blivit och att det helt enkelt blir så när man blir äldre.

Det låter så tragiskt.

Varför fortsätter man när man vet att man vill göra något annat? Vad är det som stoppar? Vad är det som står i vägen? Kan man inte bara göra precis det man vill? 

Jag har blivit riktigt trött på det. Trött på folk som ger upp. Trött på människor som ångrar och saknar massa utan att de kämpat eller vågat satsa något. Jag blir trött på mig själv också. För jag ångrar och saknar precis lika mycket.

Jag vet att det tagit alldeles för lång tid för mig att börja prata med dig men jag har inte riktigt haft viljan. Jag har inte riktigt haft lust och jag har definitivt inte haft något speciellt att säga till dig. Men nu, precis tio år efter att jag först träffade dig, blir mina första ord inte lika glada som det förmodligen hade blivit när jag var åtta. Jag vill inte bara sitta här och klaga för dig. Men nu när jag förväntas bli vuxen finns det så mycket jag tänker på. Betydligt mycket mer än vad det fanns för tio år sedan. Då visste jag inte lika mycket som jag vet nu och jag hade inte varit med om lika mycket. 

Då var allt faktiskt riktigt bra.

Det som inte är så bra nu är att jag känner mig så ensam. Hatar verkligen skolan och jag hoppas verkligen att den sista tiden går snabbt så att jag kan ta studenten. Har varit nära att hoppa av flera gånger. Vilket jag ibland ångrar att jag inte gjort för då kanske jag hade kunnat börja i en annan klass eller rentav i en helt annan skola. Då kanske jag hade sluppit att vara så ensam hela tiden och kanske träffat några eller iallafall någon som jag kunnat umgås med. De jag känner på skolan kan jag räkna på en hand och då är det inga speciellt nära vänner heller. Det är klasskamrater som är fejktrevliga och som knappt låtsas bry sig.

Jag önskar att jag hade någon som betydde något för mig. Någon som betydde mer än en vanlig klasskamrat. En pojkvän kanske. Men hur skulle det funka? Jag vågar ju knappt tänka tanken. Jag önskar att jag var med i ett litet kompisgäng där alla pratar om allt. Där alla delar sina tankar och lyssnar på varandra.

Jag hör trappsteg och att Johan viskar till mamma. Bäst att jag slutar prata med dig. Men förvänta dig att jag snart kommer tillbaka. Har ganska mycket jag vill dela med mig av. 

Oj, glömde presentera mig! Jag heter Kayce och fyller precis 18 år. 

Vi syns snart igen.

PS. Jag gömmer dig under kudden så att ingen hittar dig. :-)

 Kayce 010410

D 1

Vinden blåser lätt i Kayces rödlockiga hår och