Gömd

Gömd

Theres Wittgren

Romancedottir

Gömd

©2014 Theres Wittgren

ISBN e-bok: 978-91-7599-030-9

ISBN tryckt utgåva: 978-91-7599-029-3

Romancedottir – ett imprint under Mörkersdottir förlag

1

I ögonvrån uppfattade hon den tjocka, flaxande hönan som kom vinglande fram i luften mot henne. Den träffade henne i magen med en smäll och de båda vattenämbaren kastades ned på marken. Medan hönan sprang så snabbt hon kunde för att hinna undan sin plågoande bildades stora pölar under Vendela som snabbt sögs upp av den torra jorden. Klänningen skulle däremot inte torka på en bra stund.

Hönan irrade fram och tillbaka för att försöka komma i säkerhet. En bit bort stod Erik och gapskrattade. Triumferande höll han upp slangbellan som orsakat det hela.

Ge dig iväg! Om du nu nödvändigtvis måste ställa till ofog behöver det inte gå ut över djuren.

Hon suckade högt medan hon lyfte upp ämbaren igen. Nu var hon tvungen att gå till brunnen för att fylla dem igen. Sin bror hade hon kunnat låsa in när som helst. Säkerligen skulle han snart vara tillbaka med något nytt upptåg, om det nu var han själv eller någon annan som hittade på dem. Det fanns inget med hans uppenbarelse som var förmildrande, ända sedan han såg dagens ljus hade hans enda uppgift i denna värld varit att förstöra hennes.

Svettdropparna rann över ryggen och både den och armarna värkte av tyngden från de fyllda ämbaren. Hon hade burit vatten hela dagen från brunnen till djurstallarna. Djuren var tvungna att få dricka nu när det var så varmt, själv hade hon svårt att hinna med att få i sig det hon behövde. Det verkade som om solen var på väg ned bakom muren, då skulle det åtminstone svalna av lite.

Hon lyfte de tomma kärlen och vände sig för att gå mot brunnen igen. Kanske var det snabbheten i rörelsen som gjorde det, för plötsligt snurrade det till i huvudet och hon var tvungen att sluta ögonen för att återfå balansen.

Hur han hade kunnat komma så nära inpå utan att hon sett honom, hade hon ingen aning om. Hans mun var plötsligt intill hennes öra och den röst han använde när han viskade fram orden fick henne att knyta sina händer hårt kring handtagen.

Är det mig du drömmer om? Jag ser att du väntar mig och jag håller med, det var alldeles för längesedan du fick smaka mig nu.

Han lät de grova fingrarna snudda vid henne och genast ersattes yrseln av en stelhet och skärpa som genomfor hela kroppen. Aldrig skulle hon kunna slappna av i hans närhet, och närheten till Olof fanns överallt på gården.

Han skrattade till.

Kanske blir du beriden ikväll, lilla Vendela. Men nu finns ingen tid för oss, jag har ett annat sto att ta hand om.

Olofs steg bort från henne ekade högt. Ingen kunde undgå att märka när han var i närheten, allra minst Vendela. Kroppen var fortfarande spänd och hon drog in luft i djupa andetag för att återfå fattningen.

Vendela! Det finns ingen tid till vila nu. Snart ska hästarna göras i ordning och innan dess måste de få dricka.

Fars röst ekade över borggården. Hur kunde han se henne var hon än gick? Tjänarna som arbetade på gården skärpte sina rörelser. I onödan, tänkte hon, det var henne han ville åt och ingen annan. Nog hade han talat om att öva svärdsteknik på yttre borggården? Tydligen var han färdig med det nu och höll henne under uppsikt istället, precis som vanligt. När det gällde Erik däremot, var det som om inga gränser sattes. Han verkade få göra precis som han ville. Nog för att hon förstod att fars efterträdare skulle ha mer frihet än hon men att låta honom gå vind för våg och ställa till oreda var han än befann sig, skulle knappast göra honom till en god fogde. Den senaste tiden verkade far hålla än mer efter henne än han gjort förut. Han behandlade henne som en piga, trots att hennes börd borde gjort att hon fick använda sina dagar till helt andra saker än att arbeta.

Hon mindes tider då hon kunnat få stunder av vila när hon var trött. Stunder hon kunde försvinna in i något av rummen och blunda. Eller ännu längre tillbaka, när mor levde, då hennes dagar fylldes av allehanda förnöjsamheter. Men det var längesedan nu.

Det hände att hon somnade. Mitt på dagen kunde hennes ögon falla ihop om hon råkade sätta sig ned. Särskilt kvällarna hade varit svåra en tid, innan alla hennes sysslor var färdiga hade kroppen gett upp för längesedan. Det var inte så mycket musklerna som protesterade, men den förlamande tyngd som kom över hennes kropp, var outhärdlig och omutbar. När hon väl kom till sitt rum för att sova blev hon med ens klarvaken, varje gång hon slöt ögonen kom de för henne igen. Bilderna av hur Olofs händer knep runt hennes bröst. Smärtorna hon känt. Hur utlämnad hon var. Och rädslan.

Varje gång sökte sig hennes händer över kroppen. Som för att försäkra sig om att hon fortfarande var klädd. Att hans händer inte var där. Att han inte lämnat spår från sin uttömning på henne.

Kanske var det tröttheten far såg. Kanske var det därför han vakade så strängt över henne. Hon fnös för sig själv. Som om hon skulle försvinna någonstans.

Olof hade kommit tillbaka. Inte den natten, men senare. Flera gånger hade han smugit sig på henne. I hennes rum, i stallet, bakom muren och i köket. Varje gång viskade han i hennes öra: Du vill väl inte att din far ska få veta att du inte lyder honom? Det vore väl hemskt om han visste att hans dotter utövade brott? Du längtar väl som jag? Hans röst bar samma avskyvärda stank som hans andedräkt och varje gång han tryckte sig mot hennes kropp, slet upp hennes kläder och trängde in i henne, var smärtan lika skärande. Samma motbjudande förruttnelse som trängde in i hennes näsa. Samma överlägsenhet hos honom.

Men hon hade slutat be honom låta bli. Slutat prata med honom över huvud taget. Han tänkte inte låta henne vara och den enda tröst hon kunde hitta var att han aldrig skulle få henne helt. Han hade en fru. Vendela hade hört att andra kvinnor fått upprättelse genom lagen. Att de kunnat berätta hur någon tagit deras kroppar med våld, mot deras vilja och att dessa män då fått sina straff. Hon trodde inte att det skulle hjälpa mot Olof. Han var en alltför mäktig man. Dessutom skulle far aldrig stå på hennes sida. Om bara mor fortfarande funnits i livet.

På darriga ben började hon gå mot hästarna igen. Hoppades att Olof fått stoet iordninggjort och att han redan var långt borta nu.

Innanför dörren stod hon stilla en stund och lyssnade på tystnaden. Endast hästarnas tuggande hördes och hon kunde äntligen slappna av. Hon gav dem det vatten hon burit och tillät sig att luta sitt huvud mot hingstens hals. Värmen som överfördes från dess välryktade kropp gjorde henne lugnare. Den svarta pälsen glänste och kändes len mot hennes kind. Han var fars stolthet och om fadern visste hur hon brukade gå in till hästen, hade han förmodligen blivit rasande. Mer rasande än vanligt.

Hästarnas långsamma tuggande och varma kroppar hade alltid gett henne ro. När mor fanns i livet fick Vendela ibland rida på någon av dem. Det var alltid far som lyfte upp henne och hon erinrade sig den svindlande känslan när hon var högst upp av dem alla. Hur friheten fyllde hennes kropp när hon ridit över ängarna och hur far brukade se på henne med stolthet. Det var längesedan nu.

Den här dagen verkade inte ens hästarna hjälpa. Yrseln i huvudet och svagheten i benen ville inte riktigt ge med sig. Hon slöt ögonen och drog in doften. Hos hästarna var hon åtminstone trygg. Hon hade önskat att far låtit henne rida igen, men visste att det var en omöjlighet. Han skulle aldrig låta henne komma närmare än så här. Att ta hand om hästarna var ingen uppgift för en kvinna. Erik däremot, fick ofta sitta på deras ryggar. Trots att han fortfarande var ett barn lät far honom kasta sig upp på hingstens rygg och till och med rida ut i skogarna ibland. När Eriks ögon vändes mot Vendela under de stunderna, var det som om hon blivit bunden till både händer och fötter. Han var så lik far. Den far hon kände nu. Inte den hon känt innan mor lämnade dem. Ofta funderade hon på vad som hänt om inte mor hade dött den där morgonen.

Skriken var som fastetsade i hennes inre. De fasansfulla vrål som väckt henne och fått henne att springa på bara fötter över det kylslagna stengolvet. Hon hade haft sitt rum nära mors och ingen hann reagera innan hon ryckt upp dörren och tagit ett steg åt det håll där mors säng stod. Det var innan hon hunnit uppfatta något. När allt sjönk in blev hon stående alldeles stilla. Fortfarande blev Vendela svag när hon tänkte på blodet. Hon kunde minnas den söta doften och Eriks födsloskrik. Hon såg aldrig mor eller Erik, bara blod. Sedan förde de ut henne. Far hade inte varit där då. Han hade försvunnit några dagar tidigare för att möta bönderna och när han kom tillbaka var allt annorlunda. Han, som alltid haft Vendela som en skugga, såg nu till att hon inte kom i närheten av honom. Han ägnade sig åt sina män och åt Erik. Den far han varit tidigare såg hon aldrig mer. Han hade försvunnit i samma stund som mor lämnade dem.

Vendela drog sig motvilligt bort från hästens värme och trygghet. Snart hade hon burit tillräckligt mycket vatten för att kunna göra sina andra sysslor. I köket var arbetet inte lika tungt, även om dofterna fick henne att kväljas. Det var dags för gästabud igen och de var som vanligt alldeles för få för att hinna med allt som skulle göras. Fars humör de senaste veckorna hade varit mer skrämmande än vanligt och han gjorde sig av med allt fler anställda. Skrek åt dem och kastade sedan ut dem från gården. Ibland beordrade han spöstraff och då skedde det inför de andra, ingen fick låta bli att titta. Vendela led med dem, men kanske led hon än mer med de som fick gå. Som var tvungna att vandra ut från gården utan mat eller vatten. En kort plågostund var över när piskan slutat vina, att leva under svält kunde pågå länge.

Inga nya tjänare tog han sig heller, trots att många anmält sig. Det var en ynnest att få arbeta åt far, det visste hon. Även om han var en fruktad man var hans inflytande värt mer. Många verkade tro att de skulle få fördelar av att ha anställning hos honom, även om ingen någonsin kunnat vittna om det.

Nu var de endast tre i köket, Vendela inräknad. De hade lagat mat i lika många dagar och ändå verkade det inte som om de skulle hinna få allt klart. Vem som skulle få skulden då, kunde hon bara gissa.

Med tunga steg korsade hon borggården igen. De sista strålarna stack henne i ögonen, snart var det kväll och kanske skulle vilan infinna sig just den här natten. Trots att hon nu gick utan vattenämbar, tyngdes benen mot marken ännu mer än förut. Hennes mage hade börjat mola och hon förbannade de blödningar hon visste skulle komma. Varje gång kom värken i mage, rygg och lår som en förbannelse. Det hade hänt att hon blivit sängliggande av smärtan och hon kunde bara hoppas att det inte skulle bli så illa den här gången, det fanns ingen tid för det nu.

Det snurrade i huvudet och smärtan tilltog. Vendela kastade en snabb blick bakåt för att se om någon tittade efter henne men hon kunde inte se att någon tog någon notis om henne, så hon smet in genom dörren som ledde mot festsalen. Ingen fanns där och hon sjönk ner på golvet. Lutade ryggen mot den svala väggen och lät sina händer massera magen med hårda tag. Bara en kort stund skulle hon sitta här. Bara tills de värsta knivhuggen i magen gått över. Tills svettdropparna slutade droppa ned i hennes ansikte. Bita ihop kunde hon och det skulle hon få göra nu.

Med djupa andetag återfick hon fattningen och reste sig på svaga ben. Då kom ett hugg från magen vars like hon aldrig känt förut. Som om ett av de nyslipade svärden trängt rakt in i nedre delen av henne. Hon kände hur det blev varmt och hur något började rinna mellan hennes ben och när hon lyfte på kjolfållen fick hon se hur en blodfläck sakta bredde ut sig under henne. Små, röda droppar som snabbt bildade en pöl. Det svartnade för ögonen, och hon försökte grabba tag i den skrovliga stenväggen. Naglarna rispade mot de svala stenarna medan hon insåg vad som hände.

Under en lång stund stod hon där. Blodet rann nu i rännilar på insidan av hennes lår och smärtan blandades med ett kittlande som var i det närmaste outhärdligt. Fläcken under henne växte och hon förstod. Hon förstod varför hon varit så trött. Varför hon kväljts av dofterna i köket. Och varför världen runt omkring henne så ofta gungat.

Hon visste inte hur länge hon stått där men smärtan avtog i takt med att blodet rann ur henne och till sist var det enda som återstod små droppar av mörkrött blod som droppade ner och bildade små cirklar i det röda som redan fanns där. Med darrande ben insåg hon att hon måste städa undan. Ingen skulle någonsin få veta vad som hänt.

Hon lyfte sina handflator bort från väggen och rätade på ryggen för att hämta något att torka med. Då öppnades dörren och i ljuset utifrån såg hon far.

2

Andreas såg sig omkring på torget. Det myllrade av människor, både sådana han kände igen och ansikten som verkade helt nya för honom. Det var en varm dag, solens strålar hade den sällsamma kraft som endast våren erbjöd för att värma upp luften, ändå huttrade han. Den långa resan hade gjort honom stel och han rullade på huvudet för att mjuka upp nackens muskler. Runt omkring honom skyndade man för att hinna få fram sina varor till försäljning, och om några timmar skulle det förmodligen knappt gå att tränga sig fram.

Han hade saknat Vadstena, insåg han. Trots att världen lockat med alla de kunskaper han inte kunde tillfoga sig här, var det här han hörde hemma.

Vätterns vatten krusade sig när han sakta gick längs dess kant. Doften av sjö var obeskrivlig men så välbekant. När klostrets murar uppenbarade sig för honom drogs hans läppar upp i ett leende. Ett helt år hade han varit borta och aldrig hade han väl trott att det skulle kännas så underbart att vara här igen. Aldrig mer skulle han lämna den plats där han hade all sin barndom, all sin trygghet och sin mor. Tanken på henne fick honom att skynda på stegen, han ville träffa henne direkt.

När han bankade på porten kände han en lätt nervositet. Nog hade de växlat några brev under året och han var ganska väl underrättad om hur livet tedde sig, men det fanns ändå en viss oro. Mor var aldrig särskilt vältalig och det som stått i breven hade endast i några få ord beskrivit hur hon hade det.

Broder Andreas! Du är välkommen hem. Så trevligt att återse dig. Broder Johannes såg uppriktigt glad ut när han öppnade porten på vid gavel för att släppa in honom. Jag är tämligen säker på att abbedissan kommer att visa glädje. Hon har varit orolig för dig. Han böjde sig lite närmare och sänkte rösten förtroligt. Men tala inte om att jag sagt det. Det skulle kunna få henne att framstå som känslosam och det är inte den framtoning hon vill ha.

Andreas kunde inte hålla inne med skrattet. Det var något särskilt att mötas av människor som fostrat honom sedan han var en liten parvel. De kände mor nästan lika bra som han.

Ånej. Det behåller jag för mig själv. Seså, visa mig till henne nu.

Andreas försökte att inte visa hur trött han var under kvällsbönen. Det var tur att han kunde allt utantill så att han inte behövde tänka på vad det var som skulle sägas eller göras. Under året som gått hade han, än mer, insett att den väg han vandrat så länge, den som varit utstakad sedan han knappt kunde gå, var den enda rätta. Han hade sett så många onda exempel när han varit i Tyskland. Själv hade han endast en gång hädat och låtit sig luras att delta i deras fester. Kvinnor och män hade rört vid varandras kroppar på ett sätt som knappast kunde ses med blida ögon av Herren. För Andreas fanns inga alternativ. Herrens väg var den enda rätta. Man följde hans ord och man levde upp till hans vilja genom de gärningar man gjorde. Tyskland hade varit en befrielse, där hade han fått tänka själv och inte varit sin mors son. Samtidigt hade han upplevt en längtan efter henne som han inte väntat sig. Det var första gången de var ifrån varandra och trots att hon kunde vara sträng, ibland till och med elak, var det hennes omsorger han kommit ihåg när han varit där. Nu var det skönt att vara hemma. Att se välkända ansikten och höra ett språk han behärskade. Han hade saknat flera av dem, inte bara mor. Och de verkade ha saknat honom också. Alla var de intresserade av hans nyvunna kunskaper och han tyckte sig märka att han intagit en bättre ställning i klostret. Han hade fått goda kunskaper i skrivande och i det skrivarbröderna sade låg nu en underton som berättade att han snart skulle få prova på att pränta ned några texter. Än hade det inte skett, men Andreas trodde inte det skulle dröja. Till några utvalda, bland annat broder Johan, hade han nämnt den dröm som börjat växa inom honom, att klostret kunde försöka sig på att trycka egna böcker. Med den ekonomi man hade på klostret skulle det kanske vara möjligt. Han hade en idé om hur det skulle gå till. Tyvärr hade hans idé inte mottagits med det intresse han önskat, men han skulle inte ge upp.

När kvällsbönen var över drog han sig tillbaka till sin bädd. Ikväll skulle det inte bli något möte i trädgården. Det hade blivit sent igår och det ryktades att några av nunnorna fått varningar från Margareta. Det brukade hålla dem lugna ett tag. Margareta var inte känd för att vara snål med piskan och flickorna var rädda för den. Mer rädda för kroppslig smärta än den som kunde tillfogas av Herren. Nog hade Andreas hört de äldre tala om mor som Guds förlängda arm, att det hon gjorde och sa endast var på direkt befallning från Honom, men det var så svårt att tänka sig. Om det hade han aldrig vågat uttala sig, dock. Hon var tillräckligt barsk som hon var och nog förstod han att sådana tankar skulle bestraffas. Även om de kom från honom.

Att få henne att låta nunnor och munkar mötas var ett stort steg och nog hade han ibland funderat över varför hon inte satte stopp för det. Hur det hade startat visste han inte, bara att detta var något de boende på klostret sysslat med långt innan han blivit gammal nog att kunna delta. Andreas hade flera gånger hört när mor diskuterade mötena med broder Johannes. Hennes vassa stämma mot hans mjuka. Hur hon försökte få ett slut på det som biskop Henrik skulle kunna straffa dem hårt för. Och hur Johannes varje gång påtalade att ingen, någonsin skulle berätta för biskopen. Varje gång avslutades diskussionen med hårda ord från mor. En gång hade han hört Johannes brusa upp och höja rösten när han uttalade orden: Margareta vet på vilka villkor hon antogs. Glöm aldrig det. Andreas kunde förstå varför mors mun snörptes ihop när det kom på tal. Varför hennes hållning liksom kröktes i stel genans. Det var längesedan någon hade närmat sig på ett otillbörligt sätt, men nog hade det hänt under åren. De flesta gånger var det inte mer än en beröring eller möjligtvis en lätt kyss intill någon av de frodiga buskarna, men det ryktades om att ett par hade gått längre än så. Själv mindes han det inte, men historien hade berättats så många gånger att det kändes som om han varit med. Kanske hade mor varit det? Han fnös till i mörkret. Nog kunde han ibland vara omoralisk men att kroppsligen hänge sig åt en kvinna var mer än han kunde förstå. Om man skulle tjäna Gud som munk kunde sådana värdsliga nöjen, som dessutom enbart hade egoistiska mål, aldrig sanktioneras. När han deltog i de nattliga tillställningarna var det enbart för att få prata, skratta och dansa. Nunnorna var trevliga men, i ärlighetens namn, gjorde deras fnissande och tjattrande honom mest irriterad. Ingen av dem han talat med hade kunskaper om något utanför klostret. För Andreas var den utveckling världen genomgick, ett stort intresse och det utbytet hade han endast haft med andra män. Nog visste han att det fanns de som tyckte att det inte spelade någon roll, att man kunde njuta av att se och kanske till och med röra vid kvinnor, men han tillhörde inte den skaran. Kvinnor intresserade honom inte. Hans kropp var Guds redskap och skulle aldrig kunna användas till något annat.

Trots tyngden i kroppen och ögonens sveda, kunde han inte somna. De skulle få en ny medlem i klostret i morgon. En ung kvinna vid namn Vendela. Mor hade berättat för honom hur hon lyckats få en plats utan den vanliga prövotiden. Postulatet, som vanligtvis varade under några månaders tid och noviciatet året efter, skulle helt strykas för Vendela. Hon skulle vigas in direkt. Det var ovanligt men hade med hennes bakgrund att göra. Både den som hade att göra med hennes släktskap, den rikedom hon förde med sig och den som handlade om vad hon gjort. Mor hade också berättat om hur hon utnyttjat de män som kom i hennes närhet. Hur hon inte kunnat skyla sin kropp och låtit var och varannan komma intill henne. Det var flickans far som nu slutligen bestämt att hon skulle gå i kloster och för detta skulle klostret belönas med stora rikedomar. Andreas visste, precis som alla andra, vem han var. Måns Stake var en fruktad man, inte bara i det område han bodde. Att han ville tjäna kungen på allra bästa sätt tvivlade ingen på. Han var mycket dedikerad sitt uppdrag och red häradet runt för att samla in det kungen var berättigad. Däremot undrade Andreas om det var på Måns Stakes sätt man imponerade bäst. Andreas hade känslan av att kungen var ganska fredlig av sig även om hans iver att få ett glittrande rike, verkade stor. Att kungen var inblandad i klostrets ekonomi, kunde han bara gissa, men nog hade de fått en del rikedomar de gånger kungen varit på besök.

Tankarna tog slut. Flickan skulle anlända i morgon och även om hon gjort tvivelaktiga saker var hon värd att få ett gott mottagande. Han hoppades att mor skulle ge henne detta. Till sist somnade han.

3

Trots att resan inte varat mer än några timmar, hade den känts livslång. De tankar som snurrat inom henne var omöjliga att greppa. Hon skulle aldrig mer återse borgen. Skulle aldrig mer ha sitt hem i frihet. När den här resan var över skulle de tjocka klostermurarna omgärda henne. Under den sista delen av resan till klostret försvann Vendela in i sina tankar. Försökte frammana bilden av mor, trots att det var längesedan nu. Ett försök att hitta hennes leende, hennes varma omfamning, som för att skapa en känsla av trygghet i det som nu gjorde henne skräckslagen.

Vid den hårda inbromsningen kastades hon tillbaka i verkligheten igen och fick syn på klostret, ogenomträngligt från alla håll. Fadern behövde inte säga åt henne att gå ur, det fanns ingen återvändo nu. När hon sett att det var far som satt på pallen och som skulle köra henne hit, hade hennes hjärta börjat hoppas. Kanske hade han ångrat sig. Kanske hade han ändå känt inombords detsamma som hon. Han var trots allt hennes far. Den far hon så innerligt önskade skulle älska henne. Som hon, under flera år, försökt hitta tillbaka till. I takt med att de närmat sig staden, när de körde genom den ljusgröna skogen som doftade av liljekonvalj och där den kommande sommaren gjorde sig påmind, förstod hon att hennes önskan var för stor. Alldeles för stor. Far såg inte åt hennes håll en endaste gång. Han satt tyst på pallen och hon såg hur hans utmejslade käkben var strama och hårda som stålet på hans värja. Med bestämda handrörelser och korta utrop körde han kärran genom skogen och över vägarna, utan minsta antydan till att se henne. Ju längre bort från borgen de kom, desto mer säker blev hon